Magdebäcken

Magdebäcken, en liten by inne på Skuleskogen, har aldrig varit dit fast jag i en stor del av mitt liv vandrat inom området.

I dag skall det bli, det är en strålande dag, en vinterdag, solen strålar från en nästan molnfri himmel, allt är gnistrande vitt.

Snör på mig snöskorna, vid parkeringen vid Medskogstjärn, vandrar efter gamla E-4 som en gång i tiden gått genom byn.

Den är faktiskt plogad,, och när jag väl kommer fram till byn, hälsas jag välkommen av en stor Sibirian Haskey, den verkar dock snäll, nosar lite och ser ut att vilja göra sällskap när husse kommer ut och kallar tillbaka.

Det visar sig att det bor folk i byn, en by som jag trodde låg helt öde, så man kan bedra sig.

Var ju lite för enkelt att vägen var plogad, därför på tillbaka vägen in i skogen och plumsa fram i djup snö, nu känns det att kalorierna försvinner i rask fart.

Efter att ha kommit åter, får det bli en liten extra runda upp mot Entré Väst, då det visar sig att vägen upp är plogad, vilket inte hellre var väntat, dessutom var det någon som varit upp med bil och sen kört av vägen på tillbaka vägen, bärgning på gång, så kan det också gå.

I varje fall det blev en fin dag, med bra vandring trots att vägen var plogad.

Vägen plogad, vilket inte var väntat.

Solen börjar kravla sig upp

Gammal stuga, en stötte finns, bebodd

Öde

Här bor det folk och en stor Sibirian Huskey

Snöskospår

Hatt på skallen

Solen smeker träden

Inte mycket till sol den här årstiden

 

Spårsnö.

Om någon dag är vi inne i december, om det varit som i ungdomens tid har det varit fullt skidföre nu, inne på Nätrafjället.

Vandra går också bra, har fruset till och 2-3 cm snö gör att det är lite spårsnö, vad som fattas är viltspår i snön, för viltspår är det ont om, några harar, någon ekorre och en räv, det är allt.

Vandrar upp efter skogsbilväg, förbi Bjästa fäbodar, för att gena in mot fjälleden till Västanåbodarna.

Så här i brytningstiden, från höst mot vinter, ges många fina naturupplevelser, bara man ger sig tid att se sig omkring.

Som att spana in ett litet vattenflöde där iskristaller bildar ett fint nätverk, som exempel Bjästabäcken, stannar till att beundra och fotografera.

Västanå fäbodvall är täckt med ett tunt snötäcke, stugorna hukar sig i skymningsljuset, väntar i förväntan på att snön skall komma på riktigt, när spårdragarna kommer, skidentusiasterna, stugan fylld av spänstiga skidmotionärer, sprakande brasa i öppenspisen, termosflaskor som skickar härlig doft av kaffe, runt i stugan, in i minsta vrå.

Tid att söka sig tillbaka, kursen blir mot skogsbilvägen, till Näsfäbodar, nya kalhyggen gör det lite svårbedömt, hur jag skall gå, men det ordnar sig.

En gammal damm efter Tretjärnbäcken, här måste jag stanna till ett ögonblick, dom var fiffiga våra förfäder, tog vara på möjligheten även de små, att förenkla vardagen, utan tanke dock för följderna, fiskens vandring.

En spånhyvel har här funnits en gång i tiden, dammvallen finns kvar, numera skogsbevuxen, en liten fors och ett litet fall, märker ut var hyveln stått.

Det blir några bilder, det är vackert, inget majstätiskt forsande men njutbart för ögat.

Det “bidde” en skön vandring, där i skiftet mellan höst och vinter och lite spårsnö.

Skog och åter igen skog

Bjästabäcken

Västanå fäbodar



Tretjärnbäcken, här har en gång stått en spånhyvel.

Det lilla fallet.

 

Långnäsruten och grottan.

“Lilla” syster, har nämnt när hon var liten, att hon med de andra någorlunda jämnåriga syskonen, varit vid Långnäs Ruten och där upptäckt en grotta.

Den grottan har jag inte haft en aning om, nu är tid att kolla, tar mig upp på berget från norra sidan, brant men upp kom jag, någon grotta hittar jag inte, men där var fin utsikt härliga vyer över Långnässjön, Skulesjön ja ända ut mot vår sköna skärgård.

Söka grottan, då bör man nog gå efter bergfoten och spana, då kanske, men det får bli någon annan gång, till sommaren kanske.

Ger upp, lägger om kursen och söker mig mot norr, mot vad jag vill minnas “Finnsvöjbacken” och “Nysolsvöja” gamla fina lingonmarker, från det jag var barn, si så där 70 år sedan.

Känner inte alls igen mig, men vet att om jag fortsätter gå mot norr, kommer jag att angöra en korsande skogsbilväg en väg som även, så småningom, dyker upp.

Nu är det bara att följa väg tillbaka, lätt som en plätt.

Ingen grotta men några fina bilder, inte illa det heller.

Långnässjön med Lillholmen

Skuleviken och Skulesjön

Långnässjön och Lill Bräcke

Man kan även se ut mot skärgården bortom Näske

Mycket vatten i skogen och myrarna.

 

Att vandra på sidan av leden.

 

För många år sedan, innan digitalkamerans tid, hittade jag en fin liten skreva, en Slåttdalskreva i miniatyr, i branterna Tjärtunnberget, Krypen.

Att vandra på sidan av lederna, kan ge många fina upplevelser och synintryck.

Känner för att söka igen den skrevan, för länge sedan.

Korsar Salsviksbäcken, söker mig upp mot branterna, det är nästan oframkomligt massor av skog,(nedlegare) har blåst omkull, att söka efter skrevan är i det närmaste omöjligt, jag ger upp.

Det blir i stället passet upp mot Krypen, sedan kurs söder mot Skravelbäcken och se på den, här dyker en ny liten, smal, men djup skreva upp, vad kul då fick jag min skreva, inte den jag tänkt men ändå.

Det blir att ta fram kameran, balansera på ravinkanten, fotografera, förundras över vad naturen kan åstadkomma, ta det försiktigt ett ödesdigert steg och olyckan kan vara framme.

Dessa välsignade viltstigar, hemfärden ned mot leden, Slåttdal skrevan, oländig terräng men där finns djurstigar att följa, då finner man den lättaste vägen.

Väl nere på leden är det bara en transport sträcka tillbaka, men det har varit en trevlig vandring, vädret har varit strålande och så har jag ju hittat en ny skreva.

Salsviksbäcken

Svår terräng

Naturens nyck

En nyfunnen liten skreva

“De skôla och renn”

Hemkommen, från en tur till fjällen, från snö till vårväder, då får det bli en nätt liten vandring, för att komma i stämning.

Bilar till Fjällåkern, när jag viker in vid Nätrabölen, kastar jag en blick ut över sjön, vilket scenario där var.

Skulesjön spegelblank, dimbankar, Tjärtunnberget Skuleskogen, Näset och Storholmen, speglar sig gemensamt med molnen till en overklig, helt bedårande bild, av hur vår härliga Höga kusten natur kan te sig.

Fjällåkern, tar en skogsbilväg upp, efter Surbäcken, sträckning mot Hinnsjövägen vid Rössjö, all snö har nu töat bort, det skvalar och rinner vatten överallt, Goretex skorna får bekänna färg.

Nu mera finns det skogsbilvägar att följa, inte som när man var ung, då fanns väl också vägar, men där inne på fjället, var det i regel endast fäbodlederna, som stod till buds.

Från Hinnsjövägen, går ännu en skogsbilväg, upp mot Middagsberget och upp på Viksberget, det blir en rejäl stigning på direkten. Ett hundra höjdmeter på en sträcka av omkring två km. där den största stigning är de första sex-sju hundra meterna.

Har börjat titta på den nya tv-serien, kan Du slå en pensionär, den backen vore något att testa.

Tanken var, komma fram vid Viks bodarna, men råkade en gammal stig, strax norr fäbodvallen, (så här i efterhand så var det nog den stig vi körde virke vintertid, från Kornsjöskogen, till Fjällåkern, mitten femtital).

Alltid lättsammare vandra stig, glad i hågen gled stegen in på den, en sorglösvandring började, den går väl till fäbodarna, men pyttsan den drog åt norr och försvann, men jag visste ju var jag var, när jag sansat mig lite, det fick bli fri vandring i skog i stället för skogsbilväg, som det var tänkt, tillbaka.

Vilken skön dag det ändå blev, och vilka fina bilder, (i mitt tycke), jag fick från ett älgtorn där uppe på Middagsberget, en helt ny skärgård (om man har lite fantasi) breder ut sig bort över skogarna mot Rössjö.

Så såg det kanske ut för si så där 10000-15000 år sedan.

 

Trevligt Björnmöte.

Vilken härlig höst-förvinterdag, har snöat 3-4 cm. under natten, riktig spårsnö, måste ut och kolla.

Provar helt nya marker, strax hitom Tvivlet, vid Rössjösjön går en skogsbilväg upp mot Orrberget, den vägen har jag aldrig kollat förr.

Älgjägare har troligtvis varit i farten, under morgontimmarna, men nu är allt lugnt.

Följer vägen upp till slut, där upp mot Orrberget, när helt plötsligt Nalle Phu, står som vakt vid en stiginfart. Vad trevligt, jag som så länge önskat få träffa Nalle och så står han där, så där helt apropå, toppen.

Morsk som man är går min vandring tätt förbi, ingen rädder för björnen här, upp mot Orrberget och se på den, en fin jakstuga fanns där nära toppen fin utsikt är där också.

Nu är min tanke, vandra tvärs, kurs mot Rössjömiddagsberget och den skogsbilväg som där är dragen efter bergets norra fot.

Här drar jag mig till minnes ett jaktäventyr, var ca. 16 år och det var älgjakt, fått låna ett muskedunder, kaliber om jag minns rätt, 12,7, stod med far på pass vid ett myrdrag.( 16 år och ett gammalt muskedunder, det är preskriberat efter att 66 år runnit iväg).

Vi hör hundskall ett älgdrev är på väg, vilken spänning skall det bli chans tro? Pyttsan de älgarna anar nog faran, tar ett pass upp över berget, helt otroligt, var tre älgar en blev skjuten på andra sidan berget, men så är det bara att gilla läget, men spännande var det.

Nu blir det skogsbilväg och Hinnsjöväg tillbaka.

En riktigt bra dag, färska älgspår, ekorre, räv, hare och ett mårdspår, så lite liv finns det i skogarna.

Undrar om älgjägarna fått något, för älg fanns av spåren att döma.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nostalgitankar “Ôstjärnbäcken”

Sitter vid frukostbordet och tittar ut, det artar sig till en fin höstdag, solen är på uppgång och vandrar nerven gör sig påmind.

Tankarna går till ungdomsåren, -40 talet, alla metarbäckar som då fanns.

Under min uppväxt och skolgång, “Bräckskola”, fanns småöring “stenbit” i alla små bäckar.

Hem från skolan söka lite mask fram med metspö, en rönnslana med vid hängande björntråd, metkrok, tillplattad blybit, som sänke, sen ned till den lilla bäck, som rann genom torpet.

Här lärde man sig bäckmetets svåra konst, smyga sig fram försiktigt sänka ned krok agnad med mask spänningen olidlig.

En eftermiddag efter skolgång, kunde som bäst resultera i en fin knippe småöring, mor gladde sig, ett välbehövligt tillskott på middagsbordet. Kokade med lagerbärsblad och peppar, en Gudagåva.

Undrar hur bäckarna mår nu? “Ôstjärnbäcken” där inne på Skuleskogen väst, har många härliga fiskestunder timat, varför inte göra en koll, hur ser där ut nu?

Parkering vid “Ôstjärn”, kurs rakt genom skogen för att kunna ta bäcken upp från inflödet Skulån.

Vandrar bäckstranden upp, minnena strömmar till, där vid den berghällan, en regndag när jag var i 14-15 års åldern, då jag fick min största “ stenbit” där i bäcken, allt är relativt, stort i den bäcken var ca. 2-3 hg. men jag var lycklig.

Högre upp, där bäcken en gång korsades av kärrväg från Skule, den vägen är nu nästan helt borta, nya minnesbilder, far hugger kastved, försommar, jag kanske 12 år gammal, vandrat hemifrån för att hälsa på ( si så där 6-7 km), minns ( kan nästan känna) doften av nysprucket löv, björksav, underbara dofter.

Ett inflöde, bäcken från Medskogstjärn ( ett äldre namn Tjyvtjärn), den bäck som varit en veritabel “barnkammare” för dåtidens småöring, undrar om här finns någon fisk kvar?

Spanar i höljor och strömmar, tanken det är ju lektid kanske någon leksugen öring kunde ses, men helt dött.

Vemodet tränger sig på, att vi ( människor) i all vår strävan efter välfärd inte haft en tanke på att, vi är inte de enda som har rätt till vår jord.

Rundar tjärnen, styr stegen upp mot “Ôsbodarna”, nya tankat från ungdomsåren, som när vi, tre grabbar från Bräcke, 16-17 år gamla, låg veckovis i fäbodarna, högg resved strax norr om tjärnen, det var en härlig sommar, bad och fiske i tjärnen på kvällarna efter arbetsdag i skogen.

Efter vandringen, en liten vilopaus innan hemfärd, sitter vid det “Gapskjul” som Skulesjöns fiskevård har därstädes, blickar ut över en solbelyst tjärn, minnen strömmar till.

Far var, även han, en inbiten skogens man och fiskare ofta när jag kommit upp i ålder, så där 11-12 år fick jag följa med på fisketurerna.

Kan minnas honom, med sitt långa bambu metspö, tålmodigt stå vid strandkanten ( på gungflyn) väntande, hugg från någon hungrig liten öring, det bränner till i bröstet, en liten längtan tillbaka.

En underbar nostalgisk vandring, är över, en vandring med många sköna minnen från ungdomsåren.

 

Där vid berghällan, högg min "storöring"

 

 



 

 

 

 

Granvril, verkligen rund och fin

 

 

 

 

 

Solen strålar, härlig stund vid "gapskjulet"