Vilket äventyr det blev.

Helgen har inte inbjudit till några större aktiviteter, kallt, regnigt, ruggigt överlag, men måndagen artar sig bättre.
Stenbitmete, detta svåra och krävande mete, hägrar.
Kanske en nostalgitur, kombinerad med vandring och fiske, Skuleån från Björkåbäck.
Det är många år sedan den turen gjordes, men nu ett återbesök, tar flugspö med, vill inte meta med mask fisken skadas och är då svår att återsläppa.
Vandra ån, medströms ned, inget är dock sig likt från ungdomsåren, hyggen och bråte har totalt förändrat landskapsbilden.
Riggar mitt flugspö, med en liten puppa, där ån ringlar sig fram, har det skapats fina höljor i meander svängarna, går faktiskt hyfsat att lirka ut flugan i en del av höljorna.
Svårframkomligt, nedfallen skog, ris från avverkning, bråte i ån, Bäver gnag och ansamlingar efter Bäver gör det hela till en verklig strapats, men härligt är det.
Drillsnäppor, tror det är sådana, har tydligen sina reden efter ån flyger runt och är oroliga, men de kan vara lugna jag gör intet ont.
Taltrasten, ropar från granskogen, tokstolle, tokstolle, ingen fisk, ingen fisk, men jag bryr mig inte, bara njuter.
Ringduvorna, hoar i fjärran tätskog, ger en känsla av ro, i att lyssna.
Förhoppningen har inte varit stor, i att här skall finnas någon fisk, men faktiskt ändå, där jag smyger mig fram, kan jag se några vak och när jag försiktig lägger ut min fluga, stiger faktiskt fisk för hugg.
Svårare är att kroka, men efter ett antal missade hugg, är ändå en liten “stenbit” fast.
Efter drillning, blöter jag min hand rikligt innan jag lossar flugan, att blöta händerna innan man tar i fisk som skall återsläppas, är viktigt för att inte skada fiskens skyddande hinna.
“Stenbiten” återbördas, till sitt rätta element, där bör den få vara och leva, finns ju inte så många kvar i våra små bäckar och åar.
Solen närmar sig allt mer horisonten, det är dags för att söka sig hem.
Nu börjar det verkliga äventyret.
I min ungdom, var det enkelt att söka sig tillbaka, en kraftledning korsade ån på två ställen och det var bara att ta den tillbaka.
Kraftledning, fanns även nu, men tydligen en helt annan än den från min ungdomstid och säker som jag var, uppmärksammade jag inte detta.
Följer ledningen, men förundras över att den nedgående solen är på fel sida, den verkar ju gå ned i öster.
Korsar ån, en Bäver skräms med ett väldigt plaskande, följer ledningen upp mot en höjdsträckning, men nu börjar jag inse att något är galet.
Lämnar, och tar kurs, som jag känner i kroppen är sannare än den kraftledningen visar.
Hittar en gammal led, nästan igen vuxen, men går ändå att följa, tänker den måste leda någonstans, och eftersom den går i ungefärlig rätt riktning så följer jag den.
Leden visar sig vara en gammal fäbodled, från Gärden till Gärdens fäbodar.
Rätt kom jag till slut, men det blev ett verkligt äventyr av en underbar försommar kväll.
Tänk att än en gång har jag fått uppleva naturen, när den är som bäst.

En liten kavalkad av bilder, allteftersom jag smög mig ned efter ån.

Håll till godo och njut av det vackra.

Gårbäcken.

I min barndom, slutet -30 och början 1940 talet, var det liv i alla små bäckar och åar.
Det var bara att skära sig ett metspö, tackla med björntråd och krok, söka mask in närmaste “dyngkas”, sedan var det bara att ge sig ut och fisk fick man.
I alla små bäckar, fanns det småöring “stenbit”, bäckarna förde vatten hela sommaren.
Spjuteslia, där fanns en sådan bäck Gårbäcken, där gick småöringen upp och mina kusiner från Svedje, var där mest varje dag att meta.
Slog mig, varför inte göra en koll, är ju ändå ute på vandringar och att följa en bäcks vindlingar är ju inte det sämsta.
Det blev en skön tur, bäcken riktigt skön, lite vatten, och någon fisk såg jag ej.
Drömde mig ändå bort till ungdomsdagarna, då det var liv i de små bäckarna, under mitt krypande i snårskogen.
Några bilder får krydda ut i naturen turen.


Gårbäcken

















Två små höljor.

Åter till vardagen

Så var det tid igen, tid att vandra på hemmaskogarna, efter att ha varit på en fantastisk fiskeresa.
Bilar upp till Västerselsbodarna, inne på Nätrafjället, vandrar sedan ned mot Hästtjärn följer östra stranden till utloppet och det "gapskjul" som där är.
Stannar till och njuter en stund av stillheten.
Korsar utloppsbäcken, gör en avstickatre ned att se till Bäverdammarna, det blir ett foto, det syns att det finns Bäver kvar, den första dammen har gjorts större.
Vandrar sedan västra sidan av Hästtjärn upp, inunder Hästens branta sluttning.
Stiglöst land, lite svårt att hitta den bästa vägen fram, viltstigar får hjälpa till.
Det var skönt att få vara ute i vår inhemska natur igen, det är nog ändå här jag trivs bäst.


En liten bild från en del av uppdämningen, Hästtjärnsbäcken.

Stor Kveitens rike

Kveite (Hälleflundra, Hippoglossinae), visst kittlar det i sinnet vid namnet.
Efter en bilresa på över 100 mil, närmar vi oss Sörvaer, en liten fiskeby på ön Söröya, cirka 13 mil nordväst Alta.
Fyra förhoppningsfulla fiskare, inställda på att fånga såväl torsk som hälleflundra.
Söröya, känd för sitt goda fiska, infriar alla förväntningar.
Ett fantastiskt fiske, en otrolig miljö, ett väder som skiftar, från normal vår, till medelhavs klimat och åter till vår och vinter.
Ett trevligt boende, med utsikt direkt ut mot “Murmansk” en grundstött rysk kryssare.
Den bogserades efter norska kusten för att skrotas i Indien, då den slets sig i en storm, drev i fyra dygn, för att på ett förunderligt vis slingra sig in och grundstöta vid klippkusten, på julafton 1994.
Nu på väg att huggas upp till skrot.
Fisket, söka sig ut med hjälp av 6,5 meters aluminiumbåtar, söka de bästa fiskeplatserna, kolla ekolod var stimmen går, stanna till och fiska med gigg eller pirk.
Torsk, Kattfisk hugger på direkten, kampen hård för att bärga, det är stor fisk, Torsk upp till 22 kg.
Normalväder, vind driver upp sjö och dyning mot två meter, det gungar bra, utsikt söder Söröya, med sin söndriga och höga kust, mot norr oändligt blått hav.
Söndag morgon, tidig, alla båtar med medföljande fiskeguidebåt, iväg sta att angöra Storskalltren, ett flera kvadratkilometer stort undervattensgrund.
En resa ut mot havet på 5-6 landmil, men här väntar Stor Kveiten.
Dagen helt otrolig, havet ligger spegelblankt bara någon långsam dyning, torsk och sej hugger hejvilt, återbördas till sitt rätta element efter mätning.
Stormfåglar i täta flockar, följer båtarna, väntar på att någon godbit skall hamna i vattnet, simmar så nära att en del trasslar in sig i fiskelinorna.
Det dröjer ej länge förrän den första stor Kveiten är på gång, efter en lång drillning hamnar den så småningom i båten, för mätning, längden visar sig vara 160 cm, vilket säger att fisken väger ca. 65-70 kg. inte illa.
Det blir en lång dag, det fiskas torsk, sej och Kveite, strax innan hemfärd, kommer det otroliga hugget.
En riktig Stor Kveite, meter efter meter av linan rinner ut, den stora båten börjar röra sig, snart bogseras den i 2 knops fart, av fisken, 150 meter lina är ute, båtens motor måste startas för att inte allt av linan skall rinna iväg.
Tankar, hur skall den kunna landas, hur skall den kunna mätas måste vara en bjässe upp mot 200 kg.
Ödet hjälper dock, grymt för fiskaren, men plötsligt slits linan av, det böjda spöet rätar ut sig, kampen är över, fisken vann.
En besviken fiskare, sitter i båtens för, tänk att ha haft en sådan bjässe på och inte fått en skymt, bara känt.
Den under bara dagen är över, vädret slår om, det blir kraftig vind och kyla, snö i luften, otänkbart att ge sig ut med båt.
Fem fantastiska dagar har runnit iväg, dags att vända kosan hem, ett hundra mil väntar.
Vilket fantastiskt äventyr det ändå var.

Titta på video Kveite fiske. www.expeditionsoroya.blogspot.com

Några bilder från fisketuren.

Vår Höga kust

Det är skönaste land, så storslaget grant, vår Höga kust, ja, våran storslagna Höga kust.
Vi är privilegierad, vi som bor inom Höga kusten, vi har det skönaste land storslaget grant, inget kan tjusa så berusa.
Rader, något tillrätta lagda ur Ångermanlands sången, men så sanna.
Snön har smält undan, nu är det tid att genomkorsa Skuleskogen på nytt, där finns ännu mycket att upptäcka.
Mina vandringar, sträcker ej efter uppgångna leder, det är bortom leden som äventyret lockar, där finns alltid något spännande att upptäcka.
Den första vandringen, för året börjar vid Entré Väst, en runda över Högsvedjeberget hägrar, vandrarkängorna, som själv hittar vart dom skall landa i steget, sitter på foten, vandrar kammen bort, genom tät orörd skog, björnmossan växer tät på marken.
Stor Hornvattnets blåskimrande yta, dyker så småningom upp, nedom och i fjärran syns ett glittrande Norrfjärden.
Söker mig österut, över berg bortom Stor Hornvattnet, ned mot dalgången väster Långtjärnshällorna.
Branta stup ned, svårt hitta nedfart, får fira mig ned med hjälp av gran och ene grenar, men ned kommer man alltid.
Passerar namnlös tjärn, en gräsand syns simma på den lite grön skimrande vatten ytan, för att sedan vika norr upp mot Långtjärnshällorna, det ligger snö kvar i sänkor och bakland.
Bergknallarna, med sina öppna ytor, bjuder på en hänförande utsikt ut över skärgården, våran storslagna Höga kust.
Långtjärnshällorna, med sitt “gapskjul”, inbjuder till en liten vilostund, sitta och njuta, bara njuta.
(Vandrar förbi en gammal mossbelupen, grå lutande torrfura, påminner om vandraren.
Risig grå och skranglig.)
Fjärdarnas glittrande vatten man ser, höra fåglarnas kör i sång ljuda ut, över vår fagra nejd, vår Höga kust.
Tillbakavägen genom trollskog, blir efter utstakad led, inte så långt tillbaka.
Det har varit en härlig tur, nya marker har genomkorsats, ny underbara vyer upptäckts, Skuleskogen du fantastiska, vilka möjligheter du har att erbjuda.

Stor Hornvattnet, Norrfjärden i fjärran.

Gammal gubben.

Gräsand, simmar i grönskimrande namnlös tjärn.

Namnlös tjärn, jag kom vandrande från berget i bakgrunden.

Vilken utsikt här är.

Trollskog

Bergklättring

Det har städats, det har promenerats en runda på byn, apoteket har besökts, så nu är det tid att ta en riktig jobbar runda.

Stigen över Åsen mot Cubabron, väl över bron upp mot grusgropen för att sedan börja bergklättring.

Prästberget, tänker mig upp på toppen för att sedan följa bergkammen mot Nässjökammen.

Väl uppe, det var brant, breder nejden ut sig förrödande vacker, vilka vyer och nu kom jag på kameran ligger hemma på skrivbordet, vilket öde.

Utsikten beundras ändå, näsan vänds mot väster och vandringen efter bergsträckningen mot Nässjö påbörjas.

Riktar in mig mot ett speciellt ställe efter den väg som går från Nässjö till Nässjöbäcken.

Spikar men känner inte igen mig, det har varit skogsavverkning under vinter.

Jag är ändå rätt, vägen skymtar och det blir vandring efter väg tillbaka hem.

En riktig tur, jobbig, men det är så jag vill ha det. Synd på kameran, det skulle smakat att få visa lite av utsikten.

Ungbjörkarna skimrar i grönt.

Efter att på förmiddagen, varit och uppvaktat en som fyller sjuttiofem, blev det en promenad inne på Spjuteslia.

Det är inte klokt, 1 maj och ungbjörkarna står nästan i sin fulla prakt, hur skall detta sluta.

Ett par bilder på hur det ser ut.

( Det är ändå bara 1 maj) det skall normalt vara minst tre veckor till att det skall se ut så.