Nostalgisk fisketur

Under min ungdom, under slutet trettital och början fyrtital, var min fritidssysselsättning oftast fiske och då att gå efter en bäck eller å för att locka “stenbiten” bäcköringen till hugg.
På den tiden var det fisk i nästan alla vattendrag, nästan hur liten bäck som helst, bra med fisk var det också inte som på fars tid men ändå.
Kvällen skön det har blivit lite varmare efter en tids lite kyligare väder, “Ödderblana” är som musöron bästa tid för “stenbitmete” enligt far.
Det är även några dar kvar innan förbudstiden träder i kraft i strömmande vatten så var för inte ett nostalgi fiske i ett av mina ungdomsvatten.
Skulån inne på den gamla “skulslatta” där börjar mitt fiske, solen är på nedgång enstaka moln glider fram på himlen några skogsduvor kuttrar i fjärran kanske kärleksbestyr, taltrasten har en liten palaver undrar över den ensamme fiskaren.
Ån är dock ej sig lik, att naturen kan förändra sig så under ett drygt halvt sekel, ån full av bråte döda träd står som gråa skelett på sidan om Bäver har tydligen haft någon damm efter ån med översvämning som följd.
Smyger mig fram kryper på knä för “stenbit” mete efter en å, typ lugnt vatten, kräver sin man inte en darrning får förekomma i marken, inte en skugga falla över vattnet, bäcköringen är skygg.
Det finns ingen fisk, så är min tanke, inte en vatten plog inte en känning i metreven, här som man kunnat se fisk i stim dra förbi.
Söker mig nedströms till de större lugnvatten som finns, men inte ett liv bara att bäver har haft en stor avverkning på björkskog.
En Vigg flyger upp från ett av lugnvattnen har säkert en fristad här inne på skogen, en Gök hoar i söder, är det döder gök, ett nog så sant talesätt om man ställer det mot den fisklösa ån.
En längre djupsträcka av ån, bäver har varit framme grävt kanaler dragit ris ner i ån, nu syns ett vak. Smyger mig fram går ned på knä och sakta för jag spö och rev ut över vattnet, öringen kommer närmare ett nytt vak närmare vittnar om dess kurs och så hugg, att en så liten fisk har så mycken kraft i sig, denna explosion, vilken känsla när hugget kommer.
Den fisken var dock allt i fiske väg, denna härliga kväll, plockar ihop mitt fiskespö och vänder kosan mot bilen, går tvärs och land över Björkås gamla tomt.

Skuleskogen bortom lederna

Brukar varje år försök göra minst en vandring in på Skuleskogen, då vill jag helst hålla mig från lederna, och vandra lite hur som helst stiglöst.
Min bror följer med denna gång och vi utgår från Nyland, tar en gammal skogsbilväg upp mot Rutstjärn, denna idylliska tjärn med sitt kristallklara vatten, där den ligger inunder Rutstjärnberget.
Fiskare har tydligen varit där, några mindre aktsamma. Finns en stuga vid tjärnen och har tydligen några mindre nogräknade dragit ut ett par soffor mot vattnet, att sitta i, men inte orkat bära in möblerna igen, inte snyggt alls.
Vi fortsätter mot Lill Ruten stugan följer foten av Lill Ruten på vägen dit. Från stugan går vandringen upp mot Långtjärn, efter foten av Nylandsruten, hittar ett stort bestånd av blåsippor tjusigt här inne på skogen. Rundar norra delen av tjärnen, vid utloppet, följer leden som går till Skrattabborrtjärn och stugan där.
En riven myrstack vittnar om att kanske en björn varit i farten, men det är sedan i fjol så vi räds inte och det gör vi inte annars hellre, känner oss trygg i skogen.
Stugan vid Skrattabborrtjärn är mycket fin med tolv bäddar där ryms många och många har nyttjat stugan, även legat över, enligt gästboken. Vi stannar för en rast och fika, sitter och småpratar om hur framåt våra fäder varit, söka sig så långt bort för att hitta bete för sina kreatur, platsen där stugan ligger har tidigare varit Sör och Norr Svedje fäbodar.
Tillbaka färden blir en annan sträckning vi tar stigen mot Ytterbölen rundar Mossavattnen och passerar ruinerna av Ytterböles fäbodar. Närmar oss Skäftesdalen och Åksjöbäcken utsikten vidunderlig från berget innan. Vi följer nu Åksjöbäcken upp mot Åksjön som passeras på södra sidan och sedan fram mot Svarttjärnen och vidare mot Nylandsbodarna.
Från Nylandsbodarna följer vi en gammal fäbodstig förmodligen gammalt, på den tid fäbodarna nyttjades, användes vid besök i Svedjebodarna därefter tillbaka mot Nyland.
Totalt en verklig genomkörare i underbar natur, där det moderna skogsbruket inte hunnit förstöra, bevarad från sitt ursprung.

Skataudden

Vilket konstverk
"Kälablomster"
Mjältön
På kryss

Varje vår försöker jag göra en fisketur ut till Skataudden bortom Hummelviks fäbodar, har man tur att komma när vattentemperaturen är den rätta, havsöringarna söker sig in mot grundare vatten vid strand, kan man få ett trevligt fiske.
Mitt bästa har varit en Regnbåge på 1,5 kg, har väl rymt från Näske, och 2 havsöringar på vardera 1 kg. men det är även många gånger fiskelyckan svikit.
Vädret är soligt men det blåser en frisk, kylig nordlig vind. Provar först med flugspö, med streamer, men vinden stark så jag byter till haspel.
Ett strömmingsfärgat drag får bli det jag provar först känner inte igen vattnet riktigt är ganska brunfärgat med alger som flyter omkring, fastnar i dragets krokar.
Ingen fisk, vandrar efter stranden mot Röholmen sundet men det är fisktomt byter drag men det är lika dött.
Jag njuter dock i stora drag är så fantastiskt vackert, med den skira grönskan från strandskogen Strängöarna, Kråkskär och Hälsingen ligger inbjudande på håll synes hälsa kom över på en titt och i fjärran tronar Mjältön omgiven av soldis.
Vänder hemåt, fiskekorgen tom, en oförglömlig fiskedag till ända och att minnas.

Vårens första in på Nätrafjället

En observations vandring.

Hur långt har våren hunnit inne på Nätrafjället? Jag kollar, startar vid skidstugan Hinnsjön följer skogsbilvägen upp mot Blåvikshöjden.
Efter att passerat hygget, som vägen går genom de första femhundra meter, börjar det visa sig att än är det inte snöfritt och att gå in på skogen gör sig inte det blir att följa vägen.
Den snörika vintern verkar ha gått hårt åt ungskogen, många brutna toppar av gran och tall vittnar därom och lövskogen som växer efter vägrenen står böjd efter att ha tuktats av snön.
Gråfåglar och harar har haft kalas på den bågnande lövskogen, därom vitnar lämningar, hararna kanske även haft någon duell om någon vacker hona, vem vet om man tolkar tecknen rätt.
Bortom Blåvikshöjden blir det uppflyg av såväl tjäder som orre, hör deras tunga vingslag där de försöker lyfta i den täta snårskogen, några syns flyga efter vägen, kul att det finns liv i skogen.
Älgen lyser dock helt med sin frånvaro inte ett enda färskt spår, har kanske inte kommit tillbaka från vintervistet, de brukar nog, många i varje fall, vandra ned mot Ådalen under vintern är väl bättre med mat där och mindre snö.
En skogbilväg är bra när man vill hålla koll på viltets vandringar spåren syns väl.
Svänger ned till Sunnansjö bodarna innan jag vänder åter, skänker en tanke till de duktiga som hållit spåren öppna i vinter, ni har min högaktning, men nu går det mot vår och sommar och förhoppningsvis många sköna vandringar inne på fjället.