Spårsnö.

Om någon dag är vi inne i december, om det varit som i ungdomens tid har det varit fullt skidföre nu, inne på Nätrafjället.

Vandra går också bra, har fruset till och 2-3 cm snö gör att det är lite spårsnö, vad som fattas är viltspår i snön, för viltspår är det ont om, några harar, någon ekorre och en räv, det är allt.

Vandrar upp efter skogsbilväg, förbi Bjästa fäbodar, för att gena in mot fjälleden till Västanåbodarna.

Så här i brytningstiden, från höst mot vinter, ges många fina naturupplevelser, bara man ger sig tid att se sig omkring.

Som att spana in ett litet vattenflöde där iskristaller bildar ett fint nätverk, som exempel Bjästabäcken, stannar till att beundra och fotografera.

Västanå fäbodvall är täckt med ett tunt snötäcke, stugorna hukar sig i skymningsljuset, väntar i förväntan på att snön skall komma på riktigt, när spårdragarna kommer, skidentusiasterna, stugan fylld av spänstiga skidmotionärer, sprakande brasa i öppenspisen, termosflaskor som skickar härlig doft av kaffe, runt i stugan, in i minsta vrå.

Tid att söka sig tillbaka, kursen blir mot skogsbilvägen, till Näsfäbodar, nya kalhyggen gör det lite svårbedömt, hur jag skall gå, men det ordnar sig.

En gammal damm efter Tretjärnbäcken, här måste jag stanna till ett ögonblick, dom var fiffiga våra förfäder, tog vara på möjligheten även de små, att förenkla vardagen, utan tanke dock för följderna, fiskens vandring.

En spånhyvel har här funnits en gång i tiden, dammvallen finns kvar, numera skogsbevuxen, en liten fors och ett litet fall, märker ut var hyveln stått.

Det blir några bilder, det är vackert, inget majstätiskt forsande men njutbart för ögat.

Det “bidde” en skön vandring, där i skiftet mellan höst och vinter och lite spårsnö.

Skog och åter igen skog

Bjästabäcken

Västanå fäbodar



Tretjärnbäcken, här har en gång stått en spånhyvel.

Det lilla fallet.

 

Långnäsruten och grottan.

“Lilla” syster, har nämnt när hon var liten, att hon med de andra någorlunda jämnåriga syskonen, varit vid Långnäs Ruten och där upptäckt en grotta.

Den grottan har jag inte haft en aning om, nu är tid att kolla, tar mig upp på berget från norra sidan, brant men upp kom jag, någon grotta hittar jag inte, men där var fin utsikt härliga vyer över Långnässjön, Skulesjön ja ända ut mot vår sköna skärgård.

Söka grottan, då bör man nog gå efter bergfoten och spana, då kanske, men det får bli någon annan gång, till sommaren kanske.

Ger upp, lägger om kursen och söker mig mot norr, mot vad jag vill minnas “Finnsvöjbacken” och “Nysolsvöja” gamla fina lingonmarker, från det jag var barn, si så där 70 år sedan.

Känner inte alls igen mig, men vet att om jag fortsätter gå mot norr, kommer jag att angöra en korsande skogsbilväg en väg som även, så småningom, dyker upp.

Nu är det bara att följa väg tillbaka, lätt som en plätt.

Ingen grotta men några fina bilder, inte illa det heller.

Långnässjön med Lillholmen

Skuleviken och Skulesjön

Långnässjön och Lill Bräcke

Man kan även se ut mot skärgården bortom Näske

Mycket vatten i skogen och myrarna.

 

Att vandra på sidan av leden.

 

För många år sedan, innan digitalkamerans tid, hittade jag en fin liten skreva, en Slåttdalskreva i miniatyr, i branterna Tjärtunnberget, Krypen.

Att vandra på sidan av lederna, kan ge många fina upplevelser och synintryck.

Känner för att söka igen den skrevan, för länge sedan.

Korsar Salsviksbäcken, söker mig upp mot branterna, det är nästan oframkomligt massor av skog,(nedlegare) har blåst omkull, att söka efter skrevan är i det närmaste omöjligt, jag ger upp.

Det blir i stället passet upp mot Krypen, sedan kurs söder mot Skravelbäcken och se på den, här dyker en ny liten, smal, men djup skreva upp, vad kul då fick jag min skreva, inte den jag tänkt men ändå.

Det blir att ta fram kameran, balansera på ravinkanten, fotografera, förundras över vad naturen kan åstadkomma, ta det försiktigt ett ödesdigert steg och olyckan kan vara framme.

Dessa välsignade viltstigar, hemfärden ned mot leden, Slåttdal skrevan, oländig terräng men där finns djurstigar att följa, då finner man den lättaste vägen.

Väl nere på leden är det bara en transport sträcka tillbaka, men det har varit en trevlig vandring, vädret har varit strålande och så har jag ju hittat en ny skreva.

Salsviksbäcken

Svår terräng

Naturens nyck

En nyfunnen liten skreva

“De skôla och renn”

Hemkommen, från en tur till fjällen, från snö till vårväder, då får det bli en nätt liten vandring, för att komma i stämning.

Bilar till Fjällåkern, när jag viker in vid Nätrabölen, kastar jag en blick ut över sjön, vilket scenario där var.

Skulesjön spegelblank, dimbankar, Tjärtunnberget Skuleskogen, Näset och Storholmen, speglar sig gemensamt med molnen till en overklig, helt bedårande bild, av hur vår härliga Höga kusten natur kan te sig.

Fjällåkern, tar en skogsbilväg upp, efter Surbäcken, sträckning mot Hinnsjövägen vid Rössjö, all snö har nu töat bort, det skvalar och rinner vatten överallt, Goretex skorna får bekänna färg.

Nu mera finns det skogsbilvägar att följa, inte som när man var ung, då fanns väl också vägar, men där inne på fjället, var det i regel endast fäbodlederna, som stod till buds.

Från Hinnsjövägen, går ännu en skogsbilväg, upp mot Middagsberget och upp på Viksberget, det blir en rejäl stigning på direkten. Ett hundra höjdmeter på en sträcka av omkring två km. där den största stigning är de första sex-sju hundra meterna.

Har börjat titta på den nya tv-serien, kan Du slå en pensionär, den backen vore något att testa.

Tanken var, komma fram vid Viks bodarna, men råkade en gammal stig, strax norr fäbodvallen, (så här i efterhand så var det nog den stig vi körde virke vintertid, från Kornsjöskogen, till Fjällåkern, mitten femtital).

Alltid lättsammare vandra stig, glad i hågen gled stegen in på den, en sorglösvandring började, den går väl till fäbodarna, men pyttsan den drog åt norr och försvann, men jag visste ju var jag var, när jag sansat mig lite, det fick bli fri vandring i skog i stället för skogsbilväg, som det var tänkt, tillbaka.

Vilken skön dag det ändå blev, och vilka fina bilder, (i mitt tycke), jag fick från ett älgtorn där uppe på Middagsberget, en helt ny skärgård (om man har lite fantasi) breder ut sig bort över skogarna mot Rössjö.

Så såg det kanske ut för si så där 10000-15000 år sedan.