Än är det långt till vår.

Mitten av mars, är passerad, det bör droppa från tak, mars med silverskägg lockar barnen utom vägg, så lyder en gammal ramsa, kan vara sann ibland men ej i vår.

Snöskor, det är grejer det, med dessa skor på fötterna tar man sig fram nära på var som helst. I dag kollar vi in Björnsjöhöjden och Björnsjön, med intill liggande fd. fäbod Bräcke.

Det har mulnat till, faktiskt några snöflingor i luften, vandrar upp efter Svartån, tänker hur här var, i min ungdom, under 40-talet, rikliga spår av vilt, och i å-brinken utter som lekt kana ned. Nu, något enstaka spår av hare, förändringens vind har stormat, ingen mild västanfläkt.

Fortsätter upp mot Björnsjöhöjden och nya minnen, från, faktiskt barna åren, där jag som fjortonåring, legat veckovis i fäbodarna, med far och en morbror, och huggit timmer.

Vandrar genom där avverkningen var, här har kalavverkats sedan, nu granskog avverkningsbar, då förstår man att tiden flytt i väg, snart sjuttio år sedan.

Längre upp efter höjden, tidernas blåbärs ställe, där fanns alltid blåbär i mängder, undrar hur där är nu, måste kanske kolla under sensommaren, vem vet.

Korsar Björnsjön, (Bräckfjällsjön när jag var barn), tänker på att jag fick följa far, midsommardagens morgon tidigt, för sommarens första fisketur, far med sitt långa bambu spö, jag med lite klenare doningar.

Besinna jag var bara åtta till nio år när det begav sig och vandringen från hemma torpet dryga halv milen.

Har kunnat gå hur länge och hur långt som helst, för dessa stunder med far och fisket.

Fortsätter min snöskovandring upp mot Malberget, blir dock för drygt att gå ända upp, vänder och lägger kursen mot, där Bräcke fäbodar en gång legat.

Bräcke fäbodar, vemod, allt är borta den gamla fäbodvallen helt skogsbevuxen, här som varit en sådan rofylld plats att stanna till och njuta vid.

Tänk vad allt förändrats, bara under en generation, allt, viltet, skogen, inget är sig likt allt är borta, bara några små rester återstår, efter ytterligare en generation finns nog inget kvar av det liv som kännetecknar en riktig, levande natur.

Kan dock meddela att än är det långt till vår.

Björnsjön med sin lilla holme

Snö på taket

Fiskarboning?

Malberget

Fäbodvallen

Ingen vår än

Vägtrumma

 

Härligt, härligt men jobbigt.

Solen strålar, det går mot vår, friska vindar ger säker solbränna, man måste ut, ut i naturen, snöskovandra, Skuleskogen.

Plogat upp till Entré väst, passar bra, solen ger en härlig färgsättning av konstnären Catrin Anderssons installation, Med näsan mot iskanten, efter vägen upp.

Parkerar halva vägen upp, vandrar på mina gammaldags snöskor, upp mot Stor Hornvattnet, ligger hårtussar på snön, reflekterar inte så mycket på det.

Vinden friskar, men solen värmer skönt och snöskorna bär perfekt.

Uppe på höjderna bortom Stor Hornvattnet, öster, breder skärgården ut sig, verklig ögongodis, söker lite lä en stund, en liten vila.

Vänder nu mot syd, mot Dalsjön, lätt att vandra, berget långsluttande, och utsikten hänförande, långt borta i öster kan skönjas, horisonten bortom isbelagt hav guldskimrande av solens strålar, gudaskönt.

Måste tänka på återfärd, kursen blir mera mot väst, mot Ruten och Lillruten och den skogsbilväg, (oplogad) som går där, strax öster om.

Sträckan blir väl inte så lång, men energiförbrukning mer än vad flerdubblad, efter väg, skulle gett.

Viker av från vägen och tar ut en riktning, som tänkt, skulle ge som resultat, bilen direkt och ser man på även denna gång funkade det.

Nu får jag dock förklaringen på, alla hårtussar jag tidigare sett , väl gömd bak en snödriva ligger ett trafikdödat rådjur, ett rådjur som korpen börjat kalas på, en något mindre nogräknad trafikant, har av spåren att döma, fraktat det döda rådjuret i bagaget på sin bil, dumpat det bak snödrivan, tvättat händerna i snön och sedan efter, i sitt tycke, välförrättat verk åkt därifrån, ajabaja, jag tycker inte det är vackert gjort.

Catrin Andersson, Med näsan mot iskanten.

Norrfjärden

Snöskospår

Norrfjärden, med Värns udden

Hav och horisont

Trafikdödad



Korpen i väntan.