Nätrafjället i sol.

Vilken underbar dag, att gå på tur med skidor, solen flödar från en molnfri himmel och temperaturen, är helt perfekt.

Hinnsjö stugan, inte ensam i tanken om att gå på tur, parkeringen fylld av bilar, snövallarna runt parkeringen strävar mot himmelen, hittar en liten ruta att glida in på.

Skidar upp efter Hagaris linan, ungskogen bugar vackert, tyngd av snö, man känner sig som en kunglighet med underdånigt bugande undersåtar.

Lämnar skoterspåret för att sträva mot Sunnansjö bodarna, finns ett uppåkt spår, tänker mig den rundan mot Västanåbodarna.

Parantes, beklagligt att inte det går att få rätsida på spårningen förbi Sunnansjö fäbodar.

Fortsätter förbi bovallen, tänker en kurs efter gamla fäbodleden mot spåret från Skrike, men bortom bovallen inga spår, det blir spårning i djup snö hela vägen fram mot Skrike spåret.

Vilken snö och vilken hopplös uppgift att ta sig fram, men allting går bara man ger sig den.

Västanåbodarna, här är fullbelagt, stugan fylld av skidentusiaster några har slagit sig till ro utom hus, ansiktena vända mot solen, man känner verkligen att nu är den på väg, våren.

Hemfärden blir lättsammare, följer spårade leden mot Näs fäbodar, förbi Mjäla fäbodar och sedan enkel skidåkning tillbaka.

Det blev en härlig tur på skidorna, fina spår, där det var spår, lite trögt före, nysnön har ej hunnit kristalliserat sig, men så vackert i naturen med den flödande solen och allt det vita, med snökristaller gnistrande i solljuset.

Att det sen gick lite trögt, vad gör det en sån här dag.

I väntans tid

Det har varit dåligt med strapatser, ett tag, väntar på våren.
Skriva om promenader efter väg, eller skidor efter spår stimulerar inte, vill ha lite av äventyr över det hela.
Har i dag, i varje fall, skidat efter skoterspår men eftersom det snöat under natten och ingen skoter varit i farten, var det inte lätt att skida.
Skidorna, ingen styrsel, far åt alla möjliga håll, dessutom en dm. snö att pulsa i.
Fick en ordentlig genomkörare dock.

Minnets mysterium.

( Några funderationer, i väntan på att kunna gå på tur igen, har varit kallt)


Ställer mig frågan, hur långt tillbaka i tiden kan man minnas, från 3-4 års ålder eller ännu längre tillbaka, är man medveten om tidiga händelser, redan som baby, kan man minnas som äldre.

Jag har en bild, som någon gång då och då, skimrar förbi mitt undermedvetna.

Jag ser min mor springa efter en stig, bärande en liten baby, bilden är tydlig och levande, berör mitt sinne på ett speciellt sätt.

Maj 1931, jag är sex månader gammal, mor och far bor i Lunde Ådalen strax vid södra brofästet, Sandöbron.

Det är oroligheter vid lastkajen vid älven, strax nedom huset, strejkbryteri, mot demonstrationer är på gång från Frånö Folkets hus.

Graningeverkens AB vill skeppa lagrad sulfat och sulfit massa från sina fabriker, en strejk pågår, Graninge anlitar studenter och professionella strejkbrytare till att lasta.

Den 13 maj anländer strejkbrytarna, vilket upprör och ger en stor ilska bland de strejkande.

Ett protesttåg anordnas, med utgång från Frånö Folkets park mot Lunde och lastningsområdet.

Ditkommenderad militär öppnar eld mot demonstranterna, skotten går inte bara mot demonstrationståget utan sprids även ut mot den närliggande bebyggelsen.

Fem personer dödas, Eira Söderberg var en, mor och far stod vid sidan om fick alltså på nära håll bevittna dödskjutningen, ( mor var i sitt resterande liv märkt av upplevelsen).

Så till min minnesbild, mina föräldrar, mor med sin baby i famnen, flydde bort mot Strömnäsviken. Är det den flykten som präglat mitt minne?

Har min mors upplevelse på något vis överförts i den sex månader gamla babyns hjärna.

Tankar finns, var kommer annars bilden ifrån.

Demonstrationståg, Ådalen kravallerna 1931