Att avsluta året.

Det finns många sätt att avsluta året på.
Vad kan vara bättre än att gå på tur, med skidor på fötterna, ut i snörik natur där allt är skinande vitt.
Att följa uppkörda spår, upp efter Hagaris linan svänga in, upp mot Blåvikshöjden fortsätta västerut mot Västersel.

Stanna upp, se solen smeka topparna av Långberget och Storberget, där borta mot Drömme hållet.

Skåda ut över en isbelagd och snötäckt Hinnsjö, se skogar breda ut sig och långt bortom ana, där Botniabanan, djupt inunder Björnböle stormyran, med sin tunnel strävar mot norr.

Skida lugnt fram över myrmarker, se solen kravla sig upp snett bortom Näshöjden, ger hopp om, att om någon månad eller så kan man se den allt högre på himlen.

Följa uppkört spår in på Mjäla vägen, bort mot Mjäla och Näsfäbodar, se spår av skogens vilt, stanna till fånga naturen på bild, bara njuta av att glida fram.

Stanna till vid Näsfäbodar, njuta en stund vid en uppgjord brasa i kamin, dricka varm svartvinbärssaft, spetsad med druvsocker, prata bort någon minut, det kan vara flera som är på tur.
Tro nu inte att detta är en tanke bara, det är reell verklighet, så har min Nyårsafton varit.
Vi är lyckligt lottade vi Nolaskogsare med vår underbara natur och de möjligheter till rekreation den inbjuder till.
Ta tillvara den möjligheten, så billig, enkel och underbar.

Annandags promenad

Äntligen har kylan dämpats, endast -5 ynka grader, rena sommaren.
Vi har Amber hos oss, medan husse och matte är på middag och ishockey.
Det blir en långpromenad in på Bjästamon, där kan hon springa fritt efter hästvägar.
Skrämmer upp ett 10 tal orrtuppar, som grävt ned sig i snön, det blir rusning efter dem, från Amber, trevligt att få se så många orrfåglar samlade på ett ställe.
Det blev en fin tur på ca. 2 tim och 12 km. skönt.

Pissväder

Det bara snöar och är kallt, inbjuder inte till några skidturer, inga spår här nere på byn och inne på fjället är det inte hellre så lockande att vara.

Nu stundar dock Jul, förhoppningsvis blir det ett stabilare väder allt eftersom, kanske någon tö så all kallsnö sätterihop sig och bär bättre när man går på tur.

Ser fram emot att kunna gå ut på tur inne på Nätrafjället snart.

En vintrig bild från Kavelbromyran får avsluta, där kommer det att vara toppen att gå på skarsnön till våren.

Min hemlighet.

Jag är en vindpinad tall, jag står på Kasstobergets topp sydväst Svarttjärn i Själevad.
Jag bär, eller jag har burit, på en hemlighet i mitt grenverk, i en av mina grenar har något speciellt varit dolt.
Det har varit något, man måste ha ett speciellt öga för att se, något ingen gemene man kunnat ana.
Många vandrare har gått förbi, ja någon har till och med stannat upp för en kort rast, ingen har anat vad som finns i mitt grenverk.
En dag kommer en annorlunda vandrare, han går sakta ser sig om, spanar in i grenverk som söker han något.
Kommer fram till, där jag har min rotade plats, kastar en blick tvekar som, skall jag kolla mera, eller fortsätta.
Han har den rätta blicken, han har sett något som ingen annan förut sett, stannar upp spanar in i mitt grenverk, byter plats synar ur en annan vinkel.
Ett beslut har fattats, vandraren har ett verktyg i sin hand en liten såg, han klättrar upp har sett var min hemlighet finns.
En av mina grenar, den kapas och en del av den, den han är särskilt intresserad av tas om hand och vandraren vandrar bort med min hemlighet.
Jag är inte ledsen, vet att den kommer att pryda någonstans.

Jag är en avkapad gren från min moder tjurtallen på Kasstoberget, vandraren bär mig hem till sig, jag är nyfiken skall han finna min hemlighet?
Vandraren, sökaren, sitter vid sin bänk, vrider mig runt, synar mig från alla håll.
Börjar så att med sin kniv skala bort all bark, jag ryser av förväntan, känner att jag kommit rätt.
Kniven skär djupt i min ved, jag känner ingen smärta bara en förväntan, min klädnad som dolt min hemlighet, skalas bort och efter en tid av mödosamt arbete är jag, som jag alltid vetat, detta är jag.
Nu pryder jag min mästares matsalsbord, jag känner mig nöjd, jag är unik, jag är glad att vandraren där på Kassatoberget såg vad som doldes där i en kvist på min moder tjurtallens stam.


Jag är en Mård.

Vinterlandskap.

Det har varit sträng kyla, en längre tid, lär visst vara den kallaste november i manna minne.
Vad gör man när det är kallt, man kan ju inte bara sitta inne, det har blivit promenader, kylan känns mindre då.
Hade planera en fjällresa i dagarna, “träningsläger”, men har backat ur för kylans skull.
Men nu har det vänt, kanske bara tillfälligt, sju-åtta minus grader då får det bli en tur på skidor ändå.
Hinnsjöstugan, Nätrafjället, följer skogsbilväg upp mot Västanåhöjden, är egentligen inte mera snö här uppe än nere på byn, men den ligger kvar på träden.




Skogsbilväg, från Hinnsjöstugan



Blåvikshöjden

Fantastiskt vinterlandskap upp mot Blåvikshöjden, träden dignar under snön, allt är vitt och så rofyllt tyst, solen vill bryta fram, den ligger lågt orkar knappt upp över trädens toppar.
Skogens vilt har varit i farten, påminner om ungdomsåren när det fanns gott om det vilda, älg, hare, räv och mård har lämnat spår där efter vägen.
Älgen har trampat kring, som folk i ett villa kvarter, i sök efter mat, finns gott om sly efter vägkanten att mumsa på.
Haren har sin traja, kors och tvärs, det har varit många i farten sedan sista snöflingorna.
En mård har också korsat vägen, i sitt sök efter mat, finns nog mest bara skogsmöss att mumsa på.
Gråfågel, orre, järpe, tjäder och ripa, ofta på mina tidigare skidturer har jag stött upp fågel, men nu är det, verkar det som, dött i skogen. Inte ens uppe på Blåvikshöjden, där det brukar var orrspel på våren, finns det fågel.



Västanåhöjden

Det är ändå inte helt dött, där inunder Västanåhöjden vid Sunnansjö fäbodar, har orrar haft sitt nattkvarter, nedgrävda i snön har de säkert haft det riktigt mysigt, de har dock hunnit i väg innan jag kommer skidande, men spåren finns.




Motsol, mot Kornsjöstormyran

Vänder vid Sunnansjö fäbodar, det har blivit en skön tur, har spårat hela vägen så kalorier har förbrukats i mängder, men nu är det mest utför tillbaka.
Vilken skön tur det varit, så vackert med allt det vita, med en blek sol som knappt orkar upp, och den oändliga tystnaden, underbart.




Kavelbromyran