Gyltberget

Efter ett tips om jättestenar på Gyltbergets topp, måste det så klart undersökas.

Gyltberget där strax vid Käl i Vibyggerå och i närheten av Entré Syd, kan ses där väster infarten mot Nationalparken.

Visar en brant sida, ser jobbig ut.

Branter är inget som avskräcker och att bara klättra upp, nää lite mera jobb måste det bli.

Vandrar leden upp, mot Ävdalsmyran för att sedan vika av där led från Dal anlöper.

Tar mig över Ävdalsbäcken, som brusar högmodigt efter allt regn, upp mot Mossaberget.

Mossaberget, här breder underbara vyer ut sig mot skärgården. Ganska lättgånget när man väl kommit upp på berget.

Vandrar mot söder, följer bergkammen mot dalgång innan Gyltberget tar vid, nedfarten brant, här gäller att ha tungan rätt i mun, får söka mig fram för att hitta nedfarter som inte är allt för branta.

Så är det klättring igen, nu upp på Gyltberget, lagom brant så där att man kan ta sig upp utan att för den skull förhäva sig, baksidan här på berget är inte så tvärbrant, det blir annat när jag skall ned på den andra sidan.

Uppe på toppen på berget väntar jätte stenarna, hur kan de ha hamnat här, är det inlandsisen eller är det någon forntida jätte som roat sig med att kasta sten (plättar) ut över ett forntida hav, ho vet.

Imponerande i varje fall och nu är nyfikenheten stillad återstår bara att ta sig ned från berget, den branta sidan mot kusten, det blev ett äventyr, en pärs, det vara att söka sig ned efter raviner, flera meter höga stup, fundering blir det omöjlig nedfart någonstans, hur tar jag mig upp tillbaka för att söka en annan väg.

Nåväl allt gick väl, ser man sig bara för och tar det lugnt kan de flesta hinder övervinnas.

Det blev en härlig strapats, och vilken utsikt sen.

 

Endast en Järpkull.

Vandring på Nätrafjället, brukar ofta vara en upplevelse, lite av ett minne hur allt en gång varit, en vildmark fylld av vilt och mystik.
Vitberget får bli startplats, vandrar skogsbilväg upp mot Vibergshöjden förbi Bjästa bodarna och sedan leden upp mot Västanåhöjden och Västanå fäbodar.
Allt är tyst, inte ett liv, inte ett uppflyg av gråfågel inte en ekorre ens, är jag helt allena i skogen?
Sitter på bron vid Västanå fäbodar, tittar ut över landskapet, ett böljande hav av mörk granskog, här och där öppningar i allt det gröna, kalhyggen.
Allt är fortfarande tyst, tänker på hur här varit en gång, i ungdomsåren och även en tid därefter, minns vintrar när jag gått på tur och där jag skidat fram i terrängen har där funnits massor med spår av vilt, är den tiden förbi?
Något har jag dock sett, kantareller, gula och granna har dom skymtat fram genom riset där vid leden, som vanligt går jag bara förbi.
Det blir mera funderingar, från dess jag gick i pension har det blivit i runda tal ca. 1000 mil vandring, i skogarna inom Nätra, Vibyggerå, kanske mera ändå, mången undran har jag fått, “haru sett nan björn”, nää jag har inte sett någon björn, att se björn är förbehållet andra.
Det blir raka spåret, efter skogsbilvägar tillbaka, upplevelse efter vägen? kantareller, en trast, en skogsduva och en kull järpar, det var allt.
Men jag fick bra motion.

　
　

Skuleskogen väster.

En vandring från linan Vibyggerå, Nätra mitt på skogen, tar vägen upp mot Snödberget för fortsatt vandring mot Flärken.
Någon har dumpat ett bilvrak, efter den gamla E-fyran, där efter bäcken, vidrigt.’
Vandrar väg upp mot Snödberget, för att sedan ta kurs mot Flärken, passerar kalhyggen, nya, mycket blåbär och lingon, men ingen svamp.
Vänder vid Flärken och lägger kursen tillbaka mot bilen.

Kälaviken.

Sommarens, med säkerhet, varmaste och skönaste dag.
Vilken konstig sommar egentligen, först mitten av augusti kommer lite värme.
Har under sommaren som gått funderat på en utflykt till Kälaviken, men det har aldrig blivit läge, det bör vara någorlunda väder när man skall besöka en sådan plats.
Kälaviken, Skuleskogens “Riviära”, vilken skön strand, långgrund med en strålande utsikt ut mot skärgården, Ronön, Ronögrunden, Ulvöarna alla på rad.
Entré Syd, där inunder Moberget, får bli utgångspunkt, därifrån enkel vandring ned till stranden.
Det blev en helt underbar dag, med massor av sol och ljumma havsvindar.
Till kvällen gemensam grillning, knytkals, ute vid vårt grönområde.

Prästberget.

Man kan undra, varför böka och klättra i berg när det finns så mycket enklare vägar att söka sig fram efter, väl uppe, förstår man ändå varför.

Denna dag hägrar Prästberget, berget som tronar så läckert där strax norr om Kuba och Åfjärden.

Skall vi tippa att namnet, Prästberget, kommer från närheten av Prästgården i Nätra och att skogen tillhör Kyrkan.

Vandrar i lugn takt över Åsen, angör den fina gångbron där vid Hällforsen, passerar Kuba och därbortom väntar berget.

Det bär uppöver, berget stupar brant, söker mig fram efter viltstigar för att hitta den enklaste, minst svåra, vägen upp.

Vilken hänförande utsikt, över Åfjärden bort över Hummelvik och Näskefjärden, långt i fjärran Skuleskogen och Mjältön.

Eller mot sydost, över Nätrafjärden ut till havs, Strängöarna, Älgön ja hela skärgården breder ut sig, underbart.

Varför inte mot väster, Bjästa och hela trakten däromkring.

Vandrar efter ryggen på berget, den mer hänförande utsikten efter den andra smeker ögats synnerv, att det kan finnas något så vackert och så nära inpå.

Den som inte är rädd för lite strapatser, klättra och njut.

Mörka moln hopar sig på himlen, åskan börjar mullra, några ordentliga knallar skvallrar om närhet, regnet hotar.

Det får bli väg tillbaka, via Nässjökammen, lite regn svalkar behagligt, väl hemma väntar en varm dusch.

Vad kan man mer begära, en sommardag i början av augusti.