Stenbitmete, detta svåra och krävande mete, hägrar.
Kanske en nostalgitur, kombinerad med vandring och fiske, Skuleån från Björkåbäck.
Det är många år sedan den turen gjordes, men nu ett återbesök, tar flugspö med, vill inte meta med mask fisken skadas och är då svår att återsläppa.
Vandra ån, medströms ned, inget är dock sig likt från ungdomsåren, hyggen och bråte har totalt förändrat landskapsbilden.
Riggar mitt flugspö, med en liten puppa, där ån ringlar sig fram, har det skapats fina höljor i meander svängarna, går faktiskt hyfsat att lirka ut flugan i en del av höljorna.
Svårframkomligt, nedfallen skog, ris från avverkning, bråte i ån, Bäver gnag och ansamlingar efter Bäver gör det hela till en verklig strapats, men härligt är det.
Drillsnäppor, tror det är sådana, har tydligen sina reden efter ån flyger runt och är oroliga, men de kan vara lugna jag gör intet ont.
Taltrasten, ropar från granskogen, tokstolle, tokstolle, ingen fisk, ingen fisk, men jag bryr mig inte, bara njuter.
Ringduvorna, hoar i fjärran tätskog, ger en känsla av ro, i att lyssna.
Förhoppningen har inte varit stor, i att här skall finnas någon fisk, men faktiskt ändå, där jag smyger mig fram, kan jag se några vak och när jag försiktig lägger ut min fluga, stiger faktiskt fisk för hugg.
Svårare är att kroka, men efter ett antal missade hugg, är ändå en liten “stenbit” fast.
Efter drillning, blöter jag min hand rikligt innan jag lossar flugan, att blöta händerna innan man tar i fisk som skall återsläppas, är viktigt för att inte skada fiskens skyddande hinna.
“Stenbiten” återbördas, till sitt rätta element, där bör den få vara och leva, finns ju inte så många kvar i våra små bäckar och åar.
Solen närmar sig allt mer horisonten, det är dags för att söka sig hem.
Nu börjar det verkliga äventyret.
I min ungdom, var det enkelt att söka sig tillbaka, en kraftledning korsade ån på två ställen och det var bara att ta den tillbaka.
Kraftledning, fanns även nu, men tydligen en helt annan än den från min ungdomstid och säker som jag var, uppmärksammade jag inte detta.
Följer ledningen, men förundras över att den nedgående solen är på fel sida, den verkar ju gå ned i öster.
Korsar ån, en Bäver skräms med ett väldigt plaskande, följer ledningen upp mot en höjdsträckning, men nu börjar jag inse att något är galet.
Lämnar, och tar kurs, som jag känner i kroppen är sannare än den kraftledningen visar.
Hittar en gammal led, nästan igen vuxen, men går ändå att följa, tänker den måste leda någonstans, och eftersom den går i ungefärlig rätt riktning så följer jag den.
Leden visar sig vara en gammal fäbodled, från Gärden till Gärdens fäbodar.
Rätt kom jag till slut, men det blev ett verkligt äventyr av en underbar försommar kväll.
Tänk att än en gång har jag fått uppleva naturen, när den är som bäst.
En liten kavalkad av bilder, allteftersom jag smög mig ned efter ån.
Håll till godo och njut av det vackra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar