Har vuxit upp, på en brant snett nedom Täcksberget, mitt liv har varit en kamp för att överleva.
Kom buren av en vind, i sällskap med min kusin Stortallen, långt bort ifrån.
Vi seglade, våra vingar spände ut vi bars av vinden, vi skådade ut över land och sjö, tills jag inte orkade mer, min kusin orkade fortsätta, jag landade här på en berg häll nedom Täcksberget och med Täcksviken djupt nere.
Här slog jag rot, marken var karg, mina rötter sökte sig långa vägar för att finna näring och fäste.
Jag växte upp, kämpade mot snö, is och storm.
Vinterstormarna har varit hårda, snön har täckt hela min stam, mina grenar har knäckts, min stam likaså, men jag har kämpat vidare min livsgnista har varit stark.
Tänker ibland på min kusin, undrar hur det gått för honom, Stortallen, vet att han fann sitt fäste längre in i landet och att han vuxit sig grov och stark.
Ändå, trots min karga tillvaro, jag trivs, har kunnat skåda ut över en underbar skärgård, sett hur mycket förändrats under århundraden.
Sett samhälle växa upp, Köpmanholmen, längre in i viken bortom Köpmanön.
Sett hur landhöjningen förändrat landskapet, sett fabriker byggas och rivas, ja mycket har förändrats.
Ibland har någon ensam vandrare, sökare, kommit förbi, jag har blivit fotograferad, min knotiga kropp har förevigts på bild.
Kanske ändå, någon känner medkänsla, kanske beundran över min existens.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar