Snöskor runt Edsbotjärn.

Ruin, Skrike fäbodar

Vilken fantastisk vinterdag, att sitta inne går inte, nä ut på snöskor i vår fantastiska natur, så får det bli.

Nätrafjället, vid Skrikebodarna, följa Svartån upp mot utflödet Edsbotjärn, se på avstånd den gamla skogsarbetar kojan, nu ruin.

Tänk vad tiden går, där har man sovit många nätter, såväl sommar som vinter.

Följer ån upp till utflödet Edsbotjärn, får några, i mitt tycke, fina motljusbilder, solen flödar, ligger visserligen lågt, orkar ej upp riktigt över träden, men fantastiska skuggbildningar och ljusformationer bildas.

Passerar Dyngtjärn, följer Tretjärnbäcken upp, för att så småningom svänga av, ned mot Kroktjärnarna.

Stannar, tar mig en styrkedryck, ur den medhavda termosen, solen gassar värmer som vore det en marsdag.

Vandrar med mina snöskor ut på tjärnens is, bort mot Edsbodarna, naturen har förändrats, sist jag var här tät granskog norr fäbod stugorna, nu kalhygge.

Stugorna nästan begravda i snö, minnen kommer över mig även här, minnen från ungdomsåren, när inga vägar fanns och fjället var det stora äventyret.

Det blir kurs upp mot landsvägen, som går över fjället, därefter enkel vandring tillbaka Skrikes bodarna.

Lyckliga jag, som fick njuta av en sån dag.

 

Lill Ruten.

Skogen tyngd av snö och allt är vitt.

Kylan har dämpats, är bara ett par -gr., då blir det snöskovandring.

Infarten Entré Väst, där vid den gamla galgbacken och Tjyvtjärnen, blir en passande start.

Lill Ruten, ett berg jag ännu aldrig varit på, ett av de få på Skuleskogen.

Skogen dignar under snön, skare med en del nysnö, hararna har haft sin traj lite här och var, hela nejden innesluten av vitt, vitt.

Vandringen inte så lätt som jag räknat med, nysnö på skaren och den tidigare tön har gjort underlaget halt.

Snöskorna har sin egen vilja, det är bara att följa med när det bär sta.

Sicksack vandring upp mot höjden, först mot Lill Rutstjärn och sedan upp mot toppen, det går sakta men säkert upp.

Solen rödfärgar molnen i söder, vackert, och väl uppe breder hela vår underbara Höga Kust ut sig, med blånande berg och skogar så långt ögat når.

Vätska, kroppen kräver påfyllning, lite ljummen svartvinbärssaft spetsad med druvsocker med lakritssmak, gör gott.

Så var det tid för tillbaka vandring, det gick väl någorlunda att ta sig upp, men ned verkar värre.

Tidvis så brant att jag måste snöra av snöskorna och pulsa i snön, men devisen, ned kommer man alltid, besannas ned kom jag.

Se det var en fin vandring och nu är det inte så många berg kvar, på skogen, att besegra, hoppas jag hinner alla innan kroppen säger ifrån.



　

Lite blå himmel ändå.

  

 

Skog och berg, så långt ögat kan nå.

 

 

Solen rödfärgar molnen i söder.


 

Stor Ruten till höger i fjärran och en aning sol.

 

 

Snötyngd skog.

Vilken vinterdag!

Solen börjar sega sig upp

Nästan klarblå himmel och -6 gr, här hemma vid, då måste man bara ut och då så klart på skidor.

Skidor, dock inget jäkt efter ett motions spår, nä, här hägrar marker som är lite mer oorganiserad.

Hinnsjön och skida på is, det är väl nått, lämpligt med snö på isen, och tänk inga branta backar upp och inga branta backar ned, nä slätt som ett golv och så vackert allt är.

Solen börjar maka sig upp över bergskammarna, där i öster, knappt den orkar upp över kammen, men ändå ljuvliga gyllene strålar, som en kaskad över allt det vita.

Lättast att skida efter sjökanten, mera snö på isen en bit ut, det får bli hela östra sidan av sjön och även en runda runt Storön och tillbaka, se det blev en fin, gå på tur, tur.

Så vackert allt är, en lätt kall dimma har lagt sig som rökridåer efter sjöns stränder, två rådjur har vandrat över isen från Skräbb udden och ut till Storön, kanske är det tryggare där ute.

Metön, badar i blekt solljus och är i det närmaste omgärdad av dimmor, frostnupen men förödande vacker.

Tillbaka väg, solen har lyckats ta sig upp över Selshöjden känns nästan som om det är på väg mot vår, trots -11 gr.

Magdebäcken

Magdebäcken, en liten by inne på Skuleskogen, har aldrig varit dit fast jag i en stor del av mitt liv vandrat inom området.

I dag skall det bli, det är en strålande dag, en vinterdag, solen strålar från en nästan molnfri himmel, allt är gnistrande vitt.

Snör på mig snöskorna, vid parkeringen vid Medskogstjärn, vandrar efter gamla E-4 som en gång i tiden gått genom byn.

Den är faktiskt plogad,, och när jag väl kommer fram till byn, hälsas jag välkommen av en stor Sibirian Haskey, den verkar dock snäll, nosar lite och ser ut att vilja göra sällskap när husse kommer ut och kallar tillbaka.

Det visar sig att det bor folk i byn, en by som jag trodde låg helt öde, så man kan bedra sig.

Var ju lite för enkelt att vägen var plogad, därför på tillbaka vägen in i skogen och plumsa fram i djup snö, nu känns det att kalorierna försvinner i rask fart.

Efter att ha kommit åter, får det bli en liten extra runda upp mot Entré Väst, då det visar sig att vägen upp är plogad, vilket inte hellre var väntat, dessutom var det någon som varit upp med bil och sen kört av vägen på tillbaka vägen, bärgning på gång, så kan det också gå.

I varje fall det blev en fin dag, med bra vandring trots att vägen var plogad.

Vägen plogad, vilket inte var väntat.

Solen börjar kravla sig upp

Gammal stuga, en stötte finns, bebodd

Öde

Här bor det folk och en stor Sibirian Huskey

Snöskospår

Hatt på skallen

Solen smeker träden

Inte mycket till sol den här årstiden

 

Spårsnö.

Om någon dag är vi inne i december, om det varit som i ungdomens tid har det varit fullt skidföre nu, inne på Nätrafjället.

Vandra går också bra, har fruset till och 2-3 cm snö gör att det är lite spårsnö, vad som fattas är viltspår i snön, för viltspår är det ont om, några harar, någon ekorre och en räv, det är allt.

Vandrar upp efter skogsbilväg, förbi Bjästa fäbodar, för att gena in mot fjälleden till Västanåbodarna.

Så här i brytningstiden, från höst mot vinter, ges många fina naturupplevelser, bara man ger sig tid att se sig omkring.

Som att spana in ett litet vattenflöde där iskristaller bildar ett fint nätverk, som exempel Bjästabäcken, stannar till att beundra och fotografera.

Västanå fäbodvall är täckt med ett tunt snötäcke, stugorna hukar sig i skymningsljuset, väntar i förväntan på att snön skall komma på riktigt, när spårdragarna kommer, skidentusiasterna, stugan fylld av spänstiga skidmotionärer, sprakande brasa i öppenspisen, termosflaskor som skickar härlig doft av kaffe, runt i stugan, in i minsta vrå.

Tid att söka sig tillbaka, kursen blir mot skogsbilvägen, till Näsfäbodar, nya kalhyggen gör det lite svårbedömt, hur jag skall gå, men det ordnar sig.

En gammal damm efter Tretjärnbäcken, här måste jag stanna till ett ögonblick, dom var fiffiga våra förfäder, tog vara på möjligheten även de små, att förenkla vardagen, utan tanke dock för följderna, fiskens vandring.

En spånhyvel har här funnits en gång i tiden, dammvallen finns kvar, numera skogsbevuxen, en liten fors och ett litet fall, märker ut var hyveln stått.

Det blir några bilder, det är vackert, inget majstätiskt forsande men njutbart för ögat.

Det “bidde” en skön vandring, där i skiftet mellan höst och vinter och lite spårsnö.

Skog och åter igen skog

Bjästabäcken

Västanå fäbodar



Tretjärnbäcken, här har en gång stått en spånhyvel.

Det lilla fallet.

 

Långnäsruten och grottan.

“Lilla” syster, har nämnt när hon var liten, att hon med de andra någorlunda jämnåriga syskonen, varit vid Långnäs Ruten och där upptäckt en grotta.

Den grottan har jag inte haft en aning om, nu är tid att kolla, tar mig upp på berget från norra sidan, brant men upp kom jag, någon grotta hittar jag inte, men där var fin utsikt härliga vyer över Långnässjön, Skulesjön ja ända ut mot vår sköna skärgård.

Söka grottan, då bör man nog gå efter bergfoten och spana, då kanske, men det får bli någon annan gång, till sommaren kanske.

Ger upp, lägger om kursen och söker mig mot norr, mot vad jag vill minnas “Finnsvöjbacken” och “Nysolsvöja” gamla fina lingonmarker, från det jag var barn, si så där 70 år sedan.

Känner inte alls igen mig, men vet att om jag fortsätter gå mot norr, kommer jag att angöra en korsande skogsbilväg en väg som även, så småningom, dyker upp.

Nu är det bara att följa väg tillbaka, lätt som en plätt.

Ingen grotta men några fina bilder, inte illa det heller.

Långnässjön med Lillholmen

Skuleviken och Skulesjön

Långnässjön och Lill Bräcke

Man kan även se ut mot skärgården bortom Näske

Mycket vatten i skogen och myrarna.

 

Att vandra på sidan av leden.

 

För många år sedan, innan digitalkamerans tid, hittade jag en fin liten skreva, en Slåttdalskreva i miniatyr, i branterna Tjärtunnberget, Krypen.

Att vandra på sidan av lederna, kan ge många fina upplevelser och synintryck.

Känner för att söka igen den skrevan, för länge sedan.

Korsar Salsviksbäcken, söker mig upp mot branterna, det är nästan oframkomligt massor av skog,(nedlegare) har blåst omkull, att söka efter skrevan är i det närmaste omöjligt, jag ger upp.

Det blir i stället passet upp mot Krypen, sedan kurs söder mot Skravelbäcken och se på den, här dyker en ny liten, smal, men djup skreva upp, vad kul då fick jag min skreva, inte den jag tänkt men ändå.

Det blir att ta fram kameran, balansera på ravinkanten, fotografera, förundras över vad naturen kan åstadkomma, ta det försiktigt ett ödesdigert steg och olyckan kan vara framme.

Dessa välsignade viltstigar, hemfärden ned mot leden, Slåttdal skrevan, oländig terräng men där finns djurstigar att följa, då finner man den lättaste vägen.

Väl nere på leden är det bara en transport sträcka tillbaka, men det har varit en trevlig vandring, vädret har varit strålande och så har jag ju hittat en ny skreva.

Salsviksbäcken

Svår terräng

Naturens nyck

En nyfunnen liten skreva