Lill Ruten.

Skogen tyngd av snö och allt är vitt.

Kylan har dämpats, är bara ett par -gr., då blir det snöskovandring.

Infarten Entré Väst, där vid den gamla galgbacken och Tjyvtjärnen, blir en passande start.

Lill Ruten, ett berg jag ännu aldrig varit på, ett av de få på Skuleskogen.

Skogen dignar under snön, skare med en del nysnö, hararna har haft sin traj lite här och var, hela nejden innesluten av vitt, vitt.

Vandringen inte så lätt som jag räknat med, nysnö på skaren och den tidigare tön har gjort underlaget halt.

Snöskorna har sin egen vilja, det är bara att följa med när det bär sta.

Sicksack vandring upp mot höjden, först mot Lill Rutstjärn och sedan upp mot toppen, det går sakta men säkert upp.

Solen rödfärgar molnen i söder, vackert, och väl uppe breder hela vår underbara Höga Kust ut sig, med blånande berg och skogar så långt ögat når.

Vätska, kroppen kräver påfyllning, lite ljummen svartvinbärssaft spetsad med druvsocker med lakritssmak, gör gott.

Så var det tid för tillbaka vandring, det gick väl någorlunda att ta sig upp, men ned verkar värre.

Tidvis så brant att jag måste snöra av snöskorna och pulsa i snön, men devisen, ned kommer man alltid, besannas ned kom jag.

Se det var en fin vandring och nu är det inte så många berg kvar, på skogen, att besegra, hoppas jag hinner alla innan kroppen säger ifrån.



　

Lite blå himmel ändå.

  

 

Skog och berg, så långt ögat kan nå.

 

 

Solen rödfärgar molnen i söder.


 

Stor Ruten till höger i fjärran och en aning sol.

 

 

Snötyngd skog.