Höstdag.

Det finns, vad jag minns, ett ordspråk, efter regn kommer solsken, en sådan dag var det i dag.

Det har varit grått, trist och regn, men nu skiner solen och det är helt vindstilla, en höstdag som bara kräver, ut i naturen.

Vandrar från Björkåbäck, ned mot och över Långråbäcken, det är vått i skogen, efter allt regnade, och så här på hösten torkar det inte upp så fort.

Regndropparna skimrar, som små ädelstenar, på trädens grenar, grässtrån glimmar och glänser av tusende vattendroppar.

Det är tyst i skogen, en tjäder lyfter med tunga vingslag där jag jobbar mig upp mot Långråhöjden.

Ett kalhygge, måste forceras, “jegarn” växer högt, nästan hopplöst att ta sig fram, man ser inte vart man sätter foten och gräset slingrar sig runt fötterna, håller fast, svårt att gå.

Innan Abborrtjärn ändrar jag kursen, tänkt egentligen en lite längre tur men det tog tid över hygget, sneddar förbi Forsmyran strax bortom Forsfäbodar, men det blir inget besök på den fäbodvallen, den kanske inte ens finns till numera.

Norumstjärn och än en gång Långråbäcken, riktning Björnsjöhöjden.

Tanken var en tur upp på höjden, kolla hur mycket som finns kvar av det brandtorn som en gång där fanns, men ändrar mig och ställer kursen mot Älgamon.

Ris och tät ungskog, gör det svårt att ta sig fram, passerar ett stånd av gula kantareller, det är säker ett femtiotal stora utvuxna, (det skulle dom sett kantarellälskarna).

Från Älgamon, skogsbilväg tillbaka.

Än en gång vilken fantastisk dag, vilken skönhetsupplevelse med vattendroppar i träd och gräs med en strålande sol, som förgyller.

Fångar in spindelväv skimrande i solen, rönnbär stora och rödglänsande, träden fulla

( endera blir det en sträng vinter med mycket snö eller en vinter med lite snö, det är precis hur som helst enligt “gammelmärka”).

Vilken dag, inte gör det något att jag är helt genomdränkt som dragen ur sjön.