Min barndoms metar bäck.

Ett litet kåseri från min barndom, slutet av 1930 till början 1940.

Den har sin upprinnelse från kallkällor och myrdrag inne på Dals skogen, min ungdoms “stenbitsbäck”.
Den slingrade sig fram genom dalgång, “Gälmyra” för att mynna ut i Bräckån. Den var full av bäcköring.
Under min barndom var det mest varje dag under sommaren, som det blev en tur ned till bäcken, den rann genom vårt torpställe, för att fresta öringarna.
Vatten var kristallklart, den var liten bara ett kliv för att ta sig över, den porlade och jublade över att bara finnas till, dess vatten var gudagott.
Nedom “badar gröbba” fanns fina små höljor där det alltid stod stim av fisk, “Gälmyra” där bäcken slingrade sig fram i sköna meandersvängar stod alltid några av de större.
Så kom kriget, andra världskriget, “Gälmyra” skulle dikas ut för mera åkermark, en kolugn blev uppbyggd vid bäcken nedom Dal, stenkolstjäran släpptes direkt i bäcken, bäcken börjar dö, öringarna försvann, bara några lyckades överleva.
Nästa dråpslag, bygden behövde kommunalt vatten, en upprinnelse vid Lill ruten en kallkälla vida omtalad, där bestämdes att här blir det.
Nu är metarbäckens saga all inget vatten, ingen fisk, bäcken död för all framtid. Till vilken nytta? Utdikningen var med säkerhet helt bortkastad, kolugnen borta det enda som gett något är väl att Sörbygden fick ett gott kommunalt vatten, men till priset av en förstörd metar bäck.