Ett ungdoms minne

Mården och Ekorren

Det är sommar, mitten av femtiotalet, jag är hemma hos mina föräldrar på besök. Känner för en träningsrunda på Dals skogen, jag byter om till träningskläder och joggar lite lätt upp mot skogen, stigen genom Hammarsvedjan.
Där upp efter stigen till Dal är det skönt att jogga fram, skogen är tät på båda sidor, mest lövträd, någon enstaka gran. Lite spännande är det att ta vägen genom svedjan för Dals bönder och även andra brukar där ha sina hästar på sommarbete, hästarna är givetvis nyfikna om någon kommer in på deras domäner. Kommer i fullt galopp för att ta sig en titt på besökaren och kanske skrämmas lite grann.
Möter inga hästar, viker upp mot Viklunds torpet, när jag kommer fram till vägskälet därstädes.
Det är ingen som bor på torpet numera så jag ginar över gårdsplanen och sen upp mot skogen. Fortsätter genom skogen viker av mot Lill Ruten och kallkällan där, har blivit törstig efter joggningen, och vattnet i Gambrobäcken är känt vida omkring. Så min tanke är att dricka lite innan jag fortsätter. Som parantes kan nämnas att den källan numera förser hela Sörbygden med vatten.
Fortsätter min joggning efter kärrvägen från Dal till Lill Bräcke, när jag sprungit en bit efter stigen och kommit på framsidan av Lill Ruten hör jag ett fasligt liv framför mig. Jag tar det lite lugnare och smyger sista biten. Vad får jag se, en Mård som jagar en Ekorre runt stammen på en stor gran, som står vid sidan av vägen.
Jag står helt stilla och tittar, farten är hiskelig där de två rusar runt. Ekorren skriker gällt och det var väl det jag hört när jag kom efter stigen.
Jakten fortsätter, jag står helt fascinerad och tittar, tänk att få uppleva sådant att stå så nära och inget av djuren märker min närvaro, de är så upptagna av sin kamp, Mården är jägaren och Ekorren den som kämpar för sitt liv.
Jag vaknar dock till, tycker alltmer synd om Ekorren, visserligen är detta naturens lag äta eller ätas, men jag vill ändå hjälpa Ekorren, jag ropar till.
Milde himmel vilken fart det blev nog för att det gick undan förut detta är dock något helt annat. Både Ekorren och Mården far som ett brunt och ett svart streck upp efter stammen och bara försvinner. Helt borta, jag stod där på stigen som ett frågetecken och undrar om det verkligen var sant det jag upplevt.
Forsätter min träningsrunda men det är inte något direkt go i mitt löpsteg på hemvägen, springer mest och funderar på den underbara upplevelse jag varit med om.
Ett litet intermezzo som etsat sig fast och som återkommer för mitt inre med jämna mellanrum under åren.