Runt Stor Hornvattna.

Det är den sista april, längtan ut på vandring säger, nu är det dags.

Bilar in på Skuleskogen, vårt fantastiska världsarv, än mycket snö kvar men lite snö avskräcker ej.

Har snöskorna med, för säkerhet, men klarar mig utan, skaren bär där det ej är barmark.

Vandrar en skogsväg upp, förbi Stor Hornvattna, och vidare uppåt för att sedan vika av mot sydväst, att så småningom kunna ta en annan skogsväg tillbaka.

Barmark till en viss del men mycket snö också, berget bortom Stor Hornvattna, bjuder på en fantastisk utsikt, ut mot Docksta och Ullångersfjärden  lite åt väster från Forsberget räknat, med Mjällomslandet långt i fjärran.

Blickar man ännu lite mer åt väster, förbi Dalsjön, höjer sig Kojtoberget sin nästan kala hjässa, över de närinliggande höjderna.

Tänk att vi har en sådan underbar natur helt in på knutarna.

Efter litet “sicksackande” i terrängen  kommer jag så småningom ned på den skogsväg, jag ämnat ta mig tillbaka efter.

Äntligen lite vilt, såväl orre som järpa, har sitt tillhåll efter vägen och bofink ( lär skall vara vår vanligaste småfågel) helt orädd för den ensamme vandraren.

Det blev en verklig skön vandring, så där på april månads sista dag, snart är sommaren här på riktigt.

Till kvällen det kanske blir att lyssna till vårsånger, om vädret så tillåter.

På Snöskor i Saxnäsfjällen.

Lite fjällbilder från en Snösko vandring, Västerbottensfjällen Saxnäs, öster Satsfjället och det nya fritidshus etableringen Middagskullen.

En vårvandring

Vårvandring Skrike och Edens fjällskog.

Lämnar bilen vid Vitberget, än är det mycket snö kvar, i markerna, så det får bli en vandring efter skogsbilvägen.
Svartån brusar vårvinter hurtig, lite i fjärran, solen tittar fram allt emellanåt, känns att det är vår i luften, ett riktigt april väder.
Vandrar förbi Västansjö fäbodvall, lite av en stuga, några väggstockar, skymtar fram mellan ungträden. För så där 100 år sedan var här fart och fläng sommarveckor.
Något skymtar fram, långt fram efter vägen, kan det vara en räv? Fotograferar, men det är långt håll och djuret skyms av ungskog och sly. (Efter att ha kollat bilden hemma är jag fundersam över, vad var det för djur.)
Tranor trumpetar ljudligt, verkar vara längre in på skogen bort mot Tretjärnarna.
Skrike fäbodvall, kan ses från vägen, stugan som där funnits och där många nätter i ungdomsåren tillbringats, såväl inom arbetet (skogshuggning) som rent nöje (fisketurer) är nu helt borta endast den någorlunda öppna ytan av den gamla fäbodvallen finns kvar.
Fortsätter förbi Edsbotjärn, vidare till Krokvattna och Återtjärn, där jag vänder för vandring samma väg tillbaka.
Tranorna för ett riktigt rövarliv, men i övrigt lugnt och stilla, en liten regnskur förhöjer stämningen av att nu är det vår.

Ruin Västansjö fäbodar

Är det en räv?

Vatten börjar synas i allt det vita

Skrike fäbodvall

Svartån.

Skuleskogen väst.

Det har varit lite död tid, inte så att jag ej varit ute på vandring, nej det är så att det mest blivit landsvägs vandring.

Nu Påsklördag och ett härligt vårväder med flödande sol, lagom värme i luften, därför en vandring, en vandring med snö skor.

Snön ligger djup ännu, det är endast nere vid bebyggelsen som snön i stort är borta, inne på fjället och Skuleskogen finns gott om varan.

Parkerings fickan vid Skuleskogen väst, får bli utgångspunkt, finns en skogs bilväg som slingrar sig fram mot Flärken och Pikberget, skön att vandra, skaren bär bra när man har snö skor, vid vägens slut, blir det frivandring ned genom markerna riktning mot Bergs fäbodar och Bomyran.

Solen flödar, allt är tyst endast ett avlägset brus från E-fyran, tyvärr verkar det som, om allt vilt försvunnit, endast några rävspår, inte en fågel inte ett harspår eller ekorre, bara tystnad, är det den så kallade civilisationens fel? men trots detta visst det är skönt att leva, när man har möjligheten söka sig ut i naturen, trots att gubben börjar bli till ålder kommen.

Får några fina vinterbilder, förundras när man ser det massiva Skuleberget, betänk att för ca. 10000 år sedan var berget nästan helt täckt av vatten,en liten Ö- bara.

Det blev en fin Påsk lördag.

En riktig blåsning.

En riktig blåsning, kan man åka på en sådan när man är ute på vandring?

Sant är dock, har vandrat Skuleskogen, i dag, från Entré Syd och upp mot Slåttdalsberget, tänkte fotografera lite.

Utsikten helt underbar uppifrån berget, den lockar, man ser hela den fantastiska skärgården med alla sina öar och skär.

Vandringen börjar bra, lugn och skön efter spångad stig, från Entré Syd, bort genom grovstammig granskog, men ju högre upp, desto mera vind.

Vandrar den nya leden upp mot Slåttdalsberget, högre upp jag kommer desto mera vind får nästan krypa på fyra fötter, för att inte blåsa iväg.

Väl uppe på toppen, breder ett hänförande panorama ut sig, hela den fantastiska skärgården, med alla sina öar och skär, och in mot väster den fantastiska Skuleskogen, med sina berg och skogar, det är bara att njuta, dock det finns en hake, vinden.

Det går inte att stå rakt upp för att fotografera  allt det vackra, då trillar man, det blir att ta stöd, krypa ihop och sedan försöka hålla kameran i ett stadigt grepp.

Återfärden lite äventyrlig, en hand att hålla  mössan, så den inte ryker iväg, försöka att någorlunda stadigt, ta sig ned efter leden, snedstegen blir många, men klarar mig utan att “dratta”, väl nere i skogen, lugnar allt ned sig.

Det blir en extra runda ned mot Kälaviken, inga turister synes, är väl slut på säsongen kan tänkas.

Vandring blev lite mer strapatsrik än väntat, på grund av vinden, men fick ändå med mig några fina, i mitt tycke, bilder.

Vår Höga kust är fantastisk.

Täcksklippen.

Vilken underbar höstdag. Väderlekstjänst har hotat med sämre väder, varför inte då göra en vandring från Hålviken till Täcksklippen. En vandring jag gjort varje år, med hopp om att kunna göra om bravaden, många år än.

Är inte speciellt lätt att vandra leden bort från Hålviken, stenig och full av trädrötter, dessutom några ordentliga stigningar, där de sista hundra meterna är ren klättring.

Väl uppe får man dock lön för mödan, vilken utsikt ut över vår underbara skärgård och, inte att förglömma, det skogsbevuxna landskapet västar, in mot landet.

Staden Örnsköldsvik, med Lasarett, Sörliden området, Genesön, Husum och ut mot skärgården alla öar och skär, Järvön, Grisslan, Klösan, Trysunda, Älgön och mot söder  Strängöarna, Skuleskogen, Köpmanholmen, Ulvöarna, ja det är en vidunderlig utsikt, man sitter stum och bara njuter av allt det vackra och nere i djupet kan man skönja en glimt av Balestjärn, tänk vilket fantastiskt landområde, Höga Kusten är, helt underbart.

Det blev en njutningsfull vandring, i ett strålande sen septemberväder, med kvarvarande underbara synintryck på näthinnan.

Vårt världsarv

Höga kusten, Skuleskogen, följ gärna med på en vandring längs lederna.

Vi börjar Entré Norr,en solig och fin sommardag, vandrar genom gammal granskog och ljuvligt grönskande lövskog, ned mot Salsbäcken med sina Bäverdammar.

Salsviken, tänk att i min ungdom var, det som nu är en liten insjö, en havsvik där mindre båtar kunde gå in, för att någon skön sommardag sola på berghäll, nu är den tiden förbi, en bäck är vad som binder samman med havet.

Vi vandrar efter lummig stig, bort från viken, stigen följer hög brant, stenar och hala trädrötter gör att det gäller se upp vart man sätter foten.

Svänger av och upp mot Tärnättvattnen och Slåttdalskrevan, det är brant och stenigt, kräver sin man/kvinna, (eller som det nu heter hen,) vi passerar några gravrösen från Bronsåldertid och därefter Skravelbäcken, inte så mycket vatten i bäcken, men ändå imponerande, i sitt fall ned mot kusten.

Tärnättvattnet, blankstilla med de omkringstående träden speglande i vattnet och där bortom  kan Slåttdalsskrevan skönjas, varslar om vad som väntar.

Vid den av tjärnarna, som leden passerar och där raststugan finns, är liv och rörelse, turister från när och fjärran, de olika språken och dialekterna säger att det är folk från olika platser och länder, som är på vandring att njuta av denna storslagna fantastiska natur.

Slåttdalsskrevan, denna urtidsklyfta med sina 30  meter höga väggar och varande 200 meter lång, med väggar av Nordingerågranit, vilken upplevelse för den oinvigde och utsikten, inte att förglömma, från bergstopparna ovan skreva, en syn för gudar.

Vi tar hemvägen förbi Tärnättvattnet, ett litet uppehåll för en fikastund, sedan leden ned mot Näske fäbodar, där en lång sandmättad badstrand väntar den svettige vandraren.

Den plats, där Näske fäbodar numera står, är relativt ung, 1867 flyttades fäbodvallen till denna plats, från en plats längre upp, inunder berget.

Vid Näske fäbodvall, finns nu en ny uppförd raststuga, en stuga med 6 sovplatser den ligger naturskönt, lite på sidan om, med en fin sandstrand, som inbjuder till svalkande dopp.

Efter badet, kan vi sedan ta leden åter till Entré Norr, en transport sträcka.

Det var väl en skön stärkande vandring, i en natur som kan klassas som himmelsk.
Naturligtvis har vi kameran med, det blir många härliga bilder.

Salsviken

Foto av Skravelbäcken

Nedom Skrevan

Tärnättvattnet

Nu in mot Skrevan

Skärgården

Tur kameran är med

Ljungblommor är vackra

Tärnättvattnen

Fikastund

Vår underbara skärgård

Traecy har badat