Endast en Järpkull.

Vandring på Nätrafjället, brukar ofta vara en upplevelse, lite av ett minne hur allt en gång varit, en vildmark fylld av vilt och mystik.
Vitberget får bli startplats, vandrar skogsbilväg upp mot Vibergshöjden förbi Bjästa bodarna och sedan leden upp mot Västanåhöjden och Västanå fäbodar.
Allt är tyst, inte ett liv, inte ett uppflyg av gråfågel inte en ekorre ens, är jag helt allena i skogen?
Sitter på bron vid Västanå fäbodar, tittar ut över landskapet, ett böljande hav av mörk granskog, här och där öppningar i allt det gröna, kalhyggen.
Allt är fortfarande tyst, tänker på hur här varit en gång, i ungdomsåren och även en tid därefter, minns vintrar när jag gått på tur och där jag skidat fram i terrängen har där funnits massor med spår av vilt, är den tiden förbi?
Något har jag dock sett, kantareller, gula och granna har dom skymtat fram genom riset där vid leden, som vanligt går jag bara förbi.
Det blir mera funderingar, från dess jag gick i pension har det blivit i runda tal ca. 1000 mil vandring, i skogarna inom Nätra, Vibyggerå, kanske mera ändå, mången undran har jag fått, “haru sett nan björn”, nää jag har inte sett någon björn, att se björn är förbehållet andra.
Det blir raka spåret, efter skogsbilvägar tillbaka, upplevelse efter vägen? kantareller, en trast, en skogsduva och en kull järpar, det var allt.
Men jag fick bra motion.