Alla har vi väl våra egenheter, ingen är lik någon annan, en del tänker så andra si och andra varken si eller så.
Många tycker det är tokeri att vandra ensam i skog och okänd terräng, en del är jätte skraj bara de kommer utom tomtgränsen.
Jag har min egenhet, vill upptäcka nya marker, nya strapatser, svårigheter, ett sätt att utmana mig själv.
Vandra har blivit ett slags själens rening, speciellt att vandra på okända marker, söka mig bort dit kanske ingen annan varit, ju mer “olandlägligt” desto bättre.
Nu en sådan vandring, utgång från Entré Syd, tänker mig till marker där jag aldrig varit förut.
En utmaning, är att ta ut kurs från en plats man inte riktigt vet var man är, mot en plats som man inte riktigt vet var det är, klurigt.
Leden ned till Kälaviken för att sedan följa den fortsättningsvis mot Slåttberget, den sträckan är enkel, bara följa leden.
Långråbäcken, här viker jag av följer den upp genom skravel och gammalskog, brant och risigt.
Viker av från dalgången allt eftersom, tar höjdkammarna på sidan om, är lättare att gå.
Underbara vyer ut över skärgården, när man kommer upp på topparna.
Ser ingångdalen till Slåttdals skrevan, mot nordost, men fortsätter vandringen med kurs norr, stöter på leden mellan Slåttdalen och Skrattabborrtjärn, följer den en bit.
Lillråtjärn dyker upp vid sidan leden, här lämnar jag leden rundar tjärnen på västra sidan, tar ut en riktning som jag tror skall leda mig tillbaka till utgångspunkten.
Då dyker problemet upp, det kan bli så när man vandrar på helt okända marker.
Brant berg, måste korrigera min kurs, för brant att ta sig ned vandrar sidled till ett ställe där berget är mindre brant, (bara mindre), det är ett riktigt äventyr att ta sig ned.
Ned kommer man alltid, så även denna gång, väl nere kan jag konstatera, att jag hamnat vid leden mot Skrattabborrtjärn från Käl, det är bara att följa den ned efter Ävdalsbäcken så är jag tillbaka där vandringen startade.
Så var även den vandringen tillända, nya marker har utforskats, nya rön, men som jag skrivit tidigare om vandringar på Skuleskogen, inget vilt, inte ett uppflyg av gråfågel trots att jag vandrat där det borde finnas.
Andra platser jag vandrat på, där har det alltid funnits vilt i min väg, kan det vara alla turister som oroar.
Vandringen helt underbar och vilken lisa för själen att få blicka ut över vår fantastiska skärgård, där uppe från bergen.
Mot Kälaviken
Långråbäcken
Utsikt
Slåttdalsskrevan
Ett konstverk
Lillråtjärn
Dit ned skall jag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar