Å-fjärden runt

Gjort en riktig långtur i dag, Åfjärden runt, fick i mitt tycke en fin bild av forsen Gustafsfors, Nätraån,
som synes mycket vatten efter allt regnande.
Det blev en vandring på över 11 km. inte så illa.

Björndalen

Björndalen, låter lite häftigt, men är inte så farligt som det låter. Vad namnet kommer ifrån? kanske forntida har där funnits björn, en förklaring så god som något annan.

Fick en ingivelse, vandring Björndalen, ett vandring som blev något av en nostalgivandring.

Viberget fick bli utgångspunkt, därifrån kurs mot Kornsjöbodarna, passerar Kornsjöbäcken som man kan tro fått lite av storhetsvansinne, åtminstone vårkänslor.

Kornsjöbodarna, här strömmar minnen till, redan som 16 åring, vinter 1946-1947, var här avverkning på Kornsjöskogen, ett tiotal huggare stationerade i en barack på bovallen. Ett minne speciellt, vi handskottade basvägen från Långnässjön ca. tre km, tre skyfflar djup och 1,5 till 2 m bred.

Fortsätter, rundar Bomyran med kurs Viksbäcken, ett nytt litet nostalgiminne, en liten myr, där jag i min ungdom suttit på älgpass.

Björndalen, och Viksbäcken upp mot dess upprinning, blött i skogen, tur jag har vandrarskorna, står bra emot allt det våta.

Någon björn ser jag inte, men svamp, gula kantareller, trattkantareller finns överallt, hur mycket som helst.

De gula börjar blekna har nog varit för mycket regn, men trattkantarellerna ser fina ut.

Siktar in mig mot Blåvikshöjden, och skogsbilvägen upp runt höjden mot Sunnansjö och Små Västanå fäb.

Fäbodleden sedan mot Bjästa fäbodar och “Jonkes” koja.

“Jonkes” koja, minnena strömmar åter till, timmerhuggning, Bjästa skogen, sent 1950 tal, med övernattningar i kojan.

Ett minne som nutidens ungdomar och äldre med förresten, säkert säger usch så hemskt åt.

Som skogsarbetare var det att laga mat själv, disk och tvätt var det lite si och så med, vatten var en bristvara, varmvatten speciellt.

Skogsmöss, vårt sällskap, höll sig framme på natten, rengjorde och då även sina behov, på våra, av oss, odiskade tallrikar.

Morgon mål, fram med ett tidningspapper, torka rent, och sen frukost med god aptit, så farligt var det inte, lever än i dag.

Bara sista biten kvar till Viberget och bilen. Det blev en fin vandring, med många fina minnesbilder, från ungdoms dagar, minnen många fler än de relaterade, men de nämnda får räcka, kanske någon annan gång.

Vandringen var skön, och jag fick se gråfågel.

Entré Syd på sidan om.

Alla har vi väl våra egenheter, ingen är lik någon annan, en del tänker så andra si och andra varken si eller så.

Många tycker det är tokeri att vandra ensam i skog och okänd terräng, en del är jätte skraj bara de kommer utom tomtgränsen.

Jag har min egenhet, vill upptäcka nya marker, nya strapatser, svårigheter, ett sätt att utmana mig själv.

Vandra har blivit ett slags själens rening, speciellt att vandra på okända marker, söka mig bort dit kanske ingen annan varit, ju mer “olandlägligt” desto bättre.

Nu en sådan vandring, utgång från Entré Syd, tänker mig till marker där jag aldrig varit förut.

En utmaning, är att ta ut kurs från en plats man inte riktigt vet var man är, mot en plats som man inte riktigt vet var det är, klurigt.

Leden ned till Kälaviken för att sedan följa den fortsättningsvis mot Slåttberget, den sträckan är enkel, bara följa leden.

Långråbäcken, här viker jag av följer den upp genom skravel och gammalskog, brant och risigt.

Viker av från dalgången allt eftersom, tar höjdkammarna på sidan om, är lättare att gå.

Underbara vyer ut över skärgården, när man kommer upp på topparna.

Ser ingångdalen till Slåttdals skrevan, mot nordost, men fortsätter vandringen med kurs norr, stöter på leden mellan Slåttdalen och Skrattabborrtjärn, följer den en bit.

Lillråtjärn dyker upp vid sidan leden, här lämnar jag leden rundar tjärnen på västra sidan, tar ut en riktning som jag tror skall leda mig tillbaka till utgångspunkten.

Då dyker problemet upp, det kan bli så när man vandrar på helt okända marker.

Brant berg, måste korrigera min kurs, för brant att ta sig ned vandrar sidled till ett ställe där berget är mindre brant, (bara mindre), det är ett riktigt äventyr att ta sig ned.

Ned kommer man alltid, så även denna gång, väl nere kan jag konstatera, att jag hamnat vid leden mot Skrattabborrtjärn från Käl, det är bara att följa den ned efter Ävdalsbäcken så är jag tillbaka där vandringen startade.

Så var även den vandringen tillända, nya marker har utforskats, nya rön, men som jag skrivit tidigare om vandringar på Skuleskogen, inget vilt, inte ett uppflyg av gråfågel trots att jag vandrat där det borde finnas.

Andra platser jag vandrat på, där har det alltid funnits vilt i min väg, kan det vara alla turister som oroar.

Vandringen helt underbar och vilken lisa för själen att få blicka ut över vår fantastiska skärgård, där uppe från bergen.

Mot Kälaviken

Långråbäcken

Utsikt

Slåttdalsskrevan

                                                                       Ett konstverk

                                                                       Lillråtjärn

                                                           Dit ned skall jag

Tärnättholmarna runt

Det har varit regn, Bjästa nära att översvämmas, tur man bor högt.

Det har varit ett par dagar med mycket innesittande, men nu är vädret bättre, därför en vandring.

Är lite social på förmiddagen, men på eftermiddagen bär det sta, Entré Norr och Skuleskogen hägrar.

Skuleskogen, fredad i älgjaktstider då är där det gott att vandra.

Vandring efter vandringsled, är inte det lättaste, tusentals fötter har nött bort humuslagret, trädrötter och sten, våta och hala av allt regnade, är vad som finns att sätta fötterna på, tur att vandrar skona är med.

Vandrar faktiskt säkrare i obanad terräng, men nu är det leden som gäller.

Tärnättholmarna, som för ett antal år sedan var holmar men nu en landtunga, hägrar, vid tidigare besök har det varit efter leden vandring, men nu en runda runt alla “öarna”.

Intressant, vandring i så gott som helt orörd natur, en ny övernattningsstuga är nästan det första som möter.

Andra vandrare möter, tydligen övernattare, Nätra församlings diakon som tittar efter svamp, jag är inte ensam i skogen.

Två segelbåtar har ankrat upp i viken vid den yttre ön och den äldre övernattnings stugan.

En gammal hydda inne på skogen och så svamp, inga kantareller de har nog alla tidigare besökare lagt beslag på, men andra sorter i alla storlekar och färger.

Blålila svampar, bruna , röda, vita svampar, svampar på stubbar, svampar här och svampar där, man blir alldeles yr.

En tjusig “stol” med klibbal, står ståtlig inklämd bland alla andra träd, björnmossa och blåbärsris prunkar grön mellan stammarna, en granstubbe klädd med svamp, en skön syn.

Det är rogivande att vandra efter leden och stranden, vågornas svaga melodiska kluckande förhöjer stämningen.

Skravelbäcken mullrar lite extra, har fått påspädning i vattenföringen genom allt regn.

I övrigt lugnt i skogen, det grånar på allt mer, det är nog mera regn på väg.

Stranden tillbaka, hinner till bilen innan eventuellt regn kommer.

Tack Skuleskogen för ännu en skön naturupplevelse.

Blött men skönt

Det har varit regn i det närmaste två dygn, men så en fin förmiddag och med den lusten till en vandring.

En vandring, så att säga, på hemma skogen, väntar dock till eftermiddag eftersom vi har arbetare hos oss.

Gamla E-4 an upp genom Spjuteslia, så kommer regnet, vid Gårbäcken tar jag kraftledning mot Tjärnsmyran för att där svänga mot ny E-4 an.

Korsar vägen och in på Västansjö skogen mot Korsbacken, regnet ganska intensivt, det porlar och skvalar i alla diken och rännilar, marken full av vatten, och jag är blöt.

Blöt, ändå skönt, har man bra kläder närmast kroppen känns inte det våta så mycket, håller man igång är man ändå varm.

Riktar in mig mot Vårdhemsberget, skidbacken, utlöpare från berget.

Håller riktningen bra, förutom lite zigzag gående, följer en del uppgångna stigar, men backen dyker upp där den skall.

Nu är det enbart väg tillbaka, brant ned från berget, men att gå på väg är ju lätt, så snart är rundan avverkad.

2 ggr.

Regn, riktigt höstsprång, går inte vara ute.
Gissa, jag har börjat gå på Stepin, varit där 2 ggr. på gymnastik, nu är man en riktig hurtbulle.
Det är riktigt kul, fina rörelser i ett snabbt tempo, men ändå en gamling som jag kan hänga med.
Lugn, det är inte slut på mina vandringar, detta är bara ett kompliment.

Vandring dit näsan “peke”.

Det har varit lingon plock några dagar, men nu skall jag vara ledig och gå på tur.
Vandrar skorna blir jätteglada, har suktat i klädkammaren ett längre tag, men nu bär det sta.
Det skall bli en tur, dit näsan “peke”.
Entré Väst, Skuleskogens inkörsport, här börjar vandringen, först en transportsträcka ned mot Långtjärn och Lillrutenstugan.
Lillrutenstugan, mysig, här skall man övernatta en vårnatt lyssna till orrspel inne på Lidbommyran, tror säker det är spel där.
Kanske höra ett tjäderspel, eller bara lyssna till vårfågelsång, vindens sus i granskogen, eller en rävs skall där bort mot Nylandsruten.
Näsan pekar nordost, vandring bort genom skogen, över myrar upp på bergknallar ned i dalar, så helt plötsligt Nylandsberget.
Nu en ostlig riktning, Åksjöns blanka svarta spegelyta dyker upp, rundar den norra stranden och en ny riktning.
En ordentlig bergknalle att forcera, väl uppe skön sikt mot Skäftedalsberget, fortsätter, Ytterbölens fäbodruiner, ruiner är väl att ta i, några upphöjda små kullar visar var det stått en stuga eller ladugård.
Mossavattnen skymtar, en tok runda, Mossavattnen och Tolvmanstjärn, vandring utan tanke runt, får stanna upp och tänka till.
Ny kurs mot Långtjärn, och där är den, ligger och gosar sig inunder Nylandsruten.
Bara följa leden tillbaka, transportsträcka igen.
En skön tur blev det, lite konstigt dock, inga fyrfota djur, inget gråfågel uppflyg, kan det bero på alla turister?