Härligt, härligt men jobbigt.

Solen strålar, det går mot vår, friska vindar ger säker solbränna, man måste ut, ut i naturen, snöskovandra, Skuleskogen.

Plogat upp till Entré väst, passar bra, solen ger en härlig färgsättning av konstnären Catrin Anderssons installation, Med näsan mot iskanten, efter vägen upp.

Parkerar halva vägen upp, vandrar på mina gammaldags snöskor, upp mot Stor Hornvattnet, ligger hårtussar på snön, reflekterar inte så mycket på det.

Vinden friskar, men solen värmer skönt och snöskorna bär perfekt.

Uppe på höjderna bortom Stor Hornvattnet, öster, breder skärgården ut sig, verklig ögongodis, söker lite lä en stund, en liten vila.

Vänder nu mot syd, mot Dalsjön, lätt att vandra, berget långsluttande, och utsikten hänförande, långt borta i öster kan skönjas, horisonten bortom isbelagt hav guldskimrande av solens strålar, gudaskönt.

Måste tänka på återfärd, kursen blir mera mot väst, mot Ruten och Lillruten och den skogsbilväg, (oplogad) som går där, strax öster om.

Sträckan blir väl inte så lång, men energiförbrukning mer än vad flerdubblad, efter väg, skulle gett.

Viker av från vägen och tar ut en riktning, som tänkt, skulle ge som resultat, bilen direkt och ser man på även denna gång funkade det.

Nu får jag dock förklaringen på, alla hårtussar jag tidigare sett , väl gömd bak en snödriva ligger ett trafikdödat rådjur, ett rådjur som korpen börjat kalas på, en något mindre nogräknad trafikant, har av spåren att döma, fraktat det döda rådjuret i bagaget på sin bil, dumpat det bak snödrivan, tvättat händerna i snön och sedan efter, i sitt tycke, välförrättat verk åkt därifrån, ajabaja, jag tycker inte det är vackert gjort.

Catrin Andersson, Med näsan mot iskanten.

Norrfjärden

Snöskospår

Norrfjärden, med Värns udden

Hav och horisont

Trafikdödad



Korpen i väntan.