Snöskor runt Edsbotjärn.

Ruin, Skrike fäbodar

Vilken fantastisk vinterdag, att sitta inne går inte, nä ut på snöskor i vår fantastiska natur, så får det bli.

Nätrafjället, vid Skrikebodarna, följa Svartån upp mot utflödet Edsbotjärn, se på avstånd den gamla skogsarbetar kojan, nu ruin.

Tänk vad tiden går, där har man sovit många nätter, såväl sommar som vinter.

Följer ån upp till utflödet Edsbotjärn, får några, i mitt tycke, fina motljusbilder, solen flödar, ligger visserligen lågt, orkar ej upp riktigt över träden, men fantastiska skuggbildningar och ljusformationer bildas.

Passerar Dyngtjärn, följer Tretjärnbäcken upp, för att så småningom svänga av, ned mot Kroktjärnarna.

Stannar, tar mig en styrkedryck, ur den medhavda termosen, solen gassar värmer som vore det en marsdag.

Vandrar med mina snöskor ut på tjärnens is, bort mot Edsbodarna, naturen har förändrats, sist jag var här tät granskog norr fäbod stugorna, nu kalhygge.

Stugorna nästan begravda i snö, minnen kommer över mig även här, minnen från ungdomsåren, när inga vägar fanns och fjället var det stora äventyret.

Det blir kurs upp mot landsvägen, som går över fjället, därefter enkel vandring tillbaka Skrikes bodarna.

Lyckliga jag, som fick njuta av en sån dag.

 

Lill Ruten.

Skogen tyngd av snö och allt är vitt.

Kylan har dämpats, är bara ett par -gr., då blir det snöskovandring.

Infarten Entré Väst, där vid den gamla galgbacken och Tjyvtjärnen, blir en passande start.

Lill Ruten, ett berg jag ännu aldrig varit på, ett av de få på Skuleskogen.

Skogen dignar under snön, skare med en del nysnö, hararna har haft sin traj lite här och var, hela nejden innesluten av vitt, vitt.

Vandringen inte så lätt som jag räknat med, nysnö på skaren och den tidigare tön har gjort underlaget halt.

Snöskorna har sin egen vilja, det är bara att följa med när det bär sta.

Sicksack vandring upp mot höjden, först mot Lill Rutstjärn och sedan upp mot toppen, det går sakta men säkert upp.

Solen rödfärgar molnen i söder, vackert, och väl uppe breder hela vår underbara Höga Kust ut sig, med blånande berg och skogar så långt ögat når.

Vätska, kroppen kräver påfyllning, lite ljummen svartvinbärssaft spetsad med druvsocker med lakritssmak, gör gott.

Så var det tid för tillbaka vandring, det gick väl någorlunda att ta sig upp, men ned verkar värre.

Tidvis så brant att jag måste snöra av snöskorna och pulsa i snön, men devisen, ned kommer man alltid, besannas ned kom jag.

Se det var en fin vandring och nu är det inte så många berg kvar, på skogen, att besegra, hoppas jag hinner alla innan kroppen säger ifrån.



　

Lite blå himmel ändå.

  

 

Skog och berg, så långt ögat kan nå.

 

 

Solen rödfärgar molnen i söder.


 

Stor Ruten till höger i fjärran och en aning sol.

 

 

Snötyngd skog.

Vilken vinterdag!

Solen börjar sega sig upp

Nästan klarblå himmel och -6 gr, här hemma vid, då måste man bara ut och då så klart på skidor.

Skidor, dock inget jäkt efter ett motions spår, nä, här hägrar marker som är lite mer oorganiserad.

Hinnsjön och skida på is, det är väl nått, lämpligt med snö på isen, och tänk inga branta backar upp och inga branta backar ned, nä slätt som ett golv och så vackert allt är.

Solen börjar maka sig upp över bergskammarna, där i öster, knappt den orkar upp över kammen, men ändå ljuvliga gyllene strålar, som en kaskad över allt det vita.

Lättast att skida efter sjökanten, mera snö på isen en bit ut, det får bli hela östra sidan av sjön och även en runda runt Storön och tillbaka, se det blev en fin, gå på tur, tur.

Så vackert allt är, en lätt kall dimma har lagt sig som rökridåer efter sjöns stränder, två rådjur har vandrat över isen från Skräbb udden och ut till Storön, kanske är det tryggare där ute.

Metön, badar i blekt solljus och är i det närmaste omgärdad av dimmor, frostnupen men förödande vacker.

Tillbaka väg, solen har lyckats ta sig upp över Selshöjden känns nästan som om det är på väg mot vår, trots -11 gr.