De vort rektet kämpet

Dagen ser ut att arta sig bra, en tur att plocka liljekonvaljer, på förmiddagen, retar ut att vandra aptiten.

Skuleskogen, det är ett tag sedan sist, vandrar skogsbilväg upp förbi grusgrop vid Hinnberget, bort mot Rutstjärn.

En Grävling sneddar över vägen, innan grusgropen, men kameran hänger runt halsen och det är för långt håll, måste skaffa ett teleobjektiv, så någon bild blir det inte.

Längre fram dock, efter vägen, en räv på proviantsök, han märker mig inte så jag fick några bilder, men lite för långt håll även där, fick en himla brådska, när jag kom närmre.

Rutstjärn, här måste jag sätta mig ned en stund och bara njuta av den stilla friden, vinden krusar det blanka vattnet allt emellan, men långa stunder ligger vattnet helt blankt, den omgivande skogen speglar sig, försommargrönskande björkar blickar ned i vattnet ser sin spegelbild, de står som tonårsflickor framför toalettspegeln, kråmar sig i all sin prakt.

Nylandsruten tvärs över tjärnen lockar, ropar ett tyst hallå “totte” kom, jag väntar på dig, bjuder in till verklig “offerklättring”, klart man antar utmaningen och “offer” var det, men skam den som ger sig.

Skönt att få utmana strapatsen, känna att den åldriga kroppen än hänger med och så skönt ändå att kämpa sig fram genom tät urskog, klättra, sega sig upp efter branter upp mot toppen av Nylandsruten.

Nylandruten skogsbeklädd, så utsikten är väl inte den bästa, men vad då det är ju den sköna känslan av att ha gjort något som krävt sin man, som räknas denna dag.