Amber

Mitt hjärta är tungt, aldrig mer skall vi träffas, aldrig mer här på jorden, kanske, om det finns en hundhimmel länkad till den mänskliga, får vi ses.

Du var alltid så glad, en trånande blick när vi träffades, inte så ofta dock, men du var alltid redo, du visste att när jag hälsade på, då var det vandring på gång.

Du var outtröttlig alltid redo för en strapats, upp förbi Satsfjället, bort genom markerna, du höll alltid koll, var jag befann mig, samtidigt som du genomletade fjället.

När du hittade något, i ditt tycke väldoftande, att rulla dig i, skämdes du när jag bannade dig, bedrövlig när jag skrubbade dig i en fjällbäck, men strax efter glad och alert, klar att fortsätta.

Hur många gånger har vi tillsamman strövat upp förbi Lillberget, svängt och forcerat Satsfjällets norrsluttning, suttit på dess topp blickat ut över vidderna, Mârthoke, Satsån och småtjärnarna bortom Ricklundsateljen, bort mot Borga och sydväst Jiengejehtseme, mot sydost Vijnievaartoe mot väster Ruhkiesvaartoe och långt bort i väster mot Norge, Karl den tolfte,“på lit de parade” för att sedan ta vägen genom passet förbi Pojken och hem.

Vi har följt Satsåns strömmar, Fiskonbäcken, Satsbäcken.

Vintertid följt skoterspår eller gått på skare, skidat runt i en oändlig vit vinter vildmark, haft det skönt tillsamman.

Vilka underbara stunder vi haft, vilken vän du varit.

Nu är du borta, cancern tog ditt liv, alldeles för tidigt, vi hade säkert kunnat ha många sköna vandringar kvar att göra.

Hoppas min vän att du har det bra i din himmel, kanske, kanske träffas vi igen i ett annat liv.

Jag saknar dig Amber, vår underbara bordercollie, din vän totte saknar dig.